Igår gjorde jag något stort, något riktigt STORT! Jag satt tillsammans med fyra kompisar och drack lite vin. Ni kanske tror det var vinet som talade men tro mig jag var inte berusad och visste vad det var jag gjorde. Jag berättade, jag sa som det var. När jag berättade så brände tårarna bakom mina ögonlock och ville fram. Jag berättade för fyra av mina vänner att jag har social fobi. Mycket skrämande men ändå som en lättnad, det var skönt att få säga det, det lossnade en stenbit ur den klump som finns inuti. Jag fick mycket positiv respons, de tog det verkligen bra och tyckte jag var så strong som valde att berätta och de kom med frågor och funderingar som de hade. En kunde koppla ihop varför jag reagerat som jag gjort på olika sammanhang under vår gymnasietid och det var också skönt att höra, mycket av mitt förflutna har jag stoppat undan i glömskans fack. I min sociala fobi är jag för tillfället starkare, jag väljer att den inte ska styra mig och mitt liv. Ändock är det en kamp till och från, ibland vareviga dag.
Skör är jag vad gäller min stressnivå, jag har väldigt mycket kring mig just nu och i almanackan är det något uppskrivet varje dag, ibland flera saker samma dag som avlöser varandra med en halvtimme emellan. Mycket planering krävs för ditten och datten och för ett kontrollfreak som jag slukar det mycket av min energi. Jag som tidigare kraschat i stress måste vara jättenoga med att lyssna till min kropp. Ibland är det väldigt svårt, speciellt när jag tycker att jag känt mig hyfsat bra under en lång period. Häromdagen kom trycket över bröstet tillbaka och det är ett tydligt kvitto på att jag måste ta det lite lugnare. Vi alla vet ju att om stressnivån ökar brukar ångesten komma hand i hand med den, som ett ovälkommet brev på posten.
Jag hoppas ni haft en trevlig helg! Kram på er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar