Liten dipp igår och idag.

Igår kändes som en hektisk dag, det var en del som skulle stämma med tider hit och dit, barnvakt och ett möte. Jag hade god tid på mig hela dagen men ändå av någon konstig anledning blev det ändå tidsbrist mot slutet. Jag kom med andan i halsen till frissan och senare på dagen lyckades jag komma ganska precis innan bussen gick som jag skulle åka på till stan för ett möte. Besöket hos frissan gick sådär - tyvärr "nervössvettig". Gillar inte riktigt att gå och klippa mig om det inte är hos en person som jag känner mig 100 % bekväm med. Igår hade jag liksom inte hunnit fått andats ut och suttit ned en stund innan det var dags att sätta mig i stolen och då låser sig mina tankar på att jag känner mig så varm och så blir det bara värre. Nu har jag i alla fall 5 cm kortare hår och jag kan peppa mig själv att de ska gå bättre nästa gång om ca 3 månader. Kastade i en toning ikväll för att piffa min egen färg lite inför lite festligheter på lördag.

Idag har jag varit på hälsocentralen med minstingen och det gick heller inte så bra för mig, vet inte om det var gårdagen som spökade kanske och satte sina klor i mig idag. Idag valde jag att tala om för personen som vi träffade att jag kämpar med social fobi och det hjälpte att ta udden av det hela.

Hittade förresten ett naturläkemedel igår i en hälsokost butik som hette Neurokan, någon som testat? Ska innehålla Johannesört och vara ångest/oros dämpande. Ska kolla lite mera så får vi se om jag införskaffar det sen.

Glad påskhelg!

Rädd och orolig.

Eftersom jag inte har någon aning om hur jag har det på jobbfronten till hösten så har jag sökt en utbildning. Jag har nog aldrig varit 100 % säker på något i mitt liv och heller inte denna gång, jag vet bara att utbildningen väckt mitt intresse och att jag till ca 75 % kan säga ja jag vill gå, det här vill jag göra.  Hur som helst så har jag blivit kallad till en intervju ganska snart ( ca 1 vecka kvar ) då kanske ni tänker att det var väl inte så farligt men mentalt är det inte så mycket tid för mig. Måste ju hinna peppa mig själv, jag vill, jag kan, jag duger osv.... Redan nu känner jag nervositet över denna intervju, lite knäppt kanske det är ju ingen jobb intervju. Jag hörde talas om betablockerare för ett tag sedan och har läst lite om det på nätet, det kanske man skulle haft ligga hemma på lut inför ett sådant här tillfälle? Men jag och mediciner, jag är ju lite emot måste jag erkänna.... knappt så jag tar en Alvedon eller Ipren om jag har huvudvärk, feber, mensvärk etc. Läste någon stans att Johannesört kunde ha en lugnande verkan. Kanske måste försöka ta mig förbi någon hälsokost affär asap, kan ju vara värt att prova. Fördelen med att våren verkar vara sen i år är att det fortfarande är kallt och då kan man ju komma undan med att kanske ha en tunn schal runt halsen vid intervju tillfället, har en tendens att få röda fläckar på halsen om jag blir väldigt orolig och nervös. Håll tummarna att ångesten den dagen är minimal och att jag slipper bli "nervössvettig". Någon som har testat Johannesört?

Hoppas ni alla har det bra och att ångesten helst lyser med sin frånvaro och om inte att den är hanterbar! Kom ihåg vi är lika mycket värda som alla andra och vi kan precis lika mycket. Kram till alla er som kämpar!

Spåkula, någon?

Nu har det redan hunnit gått en vecka sedan jag skrev något här sist. Fy skäms på mig! Men å andra sidan så är det ett friskhets tecken för mig, när jag skriver mindre mår jag bättre. Men det är ju som jag många gånger skrivit förut inte bra för bloggen. Mitt liv är fullt av funderingar just nu, mycket på framtiden men också en del på liv och död faktiskt. Varför vet jag inte. Man har nog ett datum redan bestämt när man ska lämna detta jordeliv så det är egentligen ingen idé att gå och fundera och försöka begripa någonting.

Många tankar går på jobb och utbildning. Mest av allt önskar jag att någon bara kunde komma och tala om för mig: Det här ska du satsa på, det här kommer passa dig perfekt osv....tyvärr fungerar det ju inte riktigt så. Om det fanns en spå kula som hade svaren skulle jag väldigt gärna vilja ha den.

Till helgen blir det barnvakt och dans. Det ni mina damer och herrar, denna gång har det inte gått ett år sedan vi hade barnvakt sist i alla fall, bara någon månad faktiskt. Hoppas bara inte att jag blir uppbjuden av någon annan än min sambo innan jag hunnit blivit bekväm i situationen väl på plats på dans stället. Det finns alltid en viss kille som brukar be mig om en dans ganska direkt efter att vi kommit de få gånger vi är där och jag avböjer varje gång. Inte för att han inte är trevlig eller för att jag inte vill dansa utan för att min ångest inte riktigt lagt sig så där i början på det stället, får det gå en halvtimme, 45 min så är jag mycket mer bekväm. Kan ju även bero på att jag hunnit druckit ett glas vin eller två :)  Jag är ganska kass på att dansa egentligen, när jag gick i skolan var vi ojämnt antal på gymnastiken ( killar och tjejer) när vi hade dans på schemat. Detta resulterade i att jag ofta fick dansa som "kille" och vore helt ok på att bugga om jag vore en kille på riktigt, men att ha någon som leder mig och ska snurra mig då blir det problem ibland. Ser fram emot att inviga en ny fin klänning och nya pumps!

Hoppas ni haft en fin helg allesammans!

Nya vänner i vuxen ålder.

Nu är det så där igen, long time no written. Hur som helst utsattes jag för en händelse idag som var lite jobbig för mig. Jag var på väg in i mataffären och hade stannat mitt i ingången vid en anslagstavla då jag möter en annan mamma som jag pratat lite smått med tidigare. Jag vet inte vad det var som gjorde det men jag kände att jag höll på börja rodna. Kanske för att jag har fått för mig att hon är väldigt duktig och därmed blir lite " över " mig eller det faktum att hon är gift med en karl från min hemort ( tycker verkligen inte om tanken på att någon kan veta något om mig eller vem jag är osv, varför vet jag inte ), men jag tycker hon verkar jättetrevlig och jag ville ju verkligen prata med henne. Jag valde att försöka acceptera känslan av att nu kanske jag kommer rodna och ignorerade det så gott det gick och vände upp blicken för att prata med henne. Då avvek känslan och jag blev nästan fri från nervositet. Skulle jättegärna vilja ha en till vän på den ort jag bor på och det känns som hon är en människa jag verkligen skulle kunna gilla.  Ja ja tiden får utvisa om det blir någon vänskap eller inte, vi har barn i samma ålder som har träffats och lekt lite tidigare så det kanske kan bli någon playdate framöver. Det är ju tyvärr verkligen svårt att skaffa sig nya nära vänner i vuxen ålder, man kan ju inte gärna gå fram och fråga ska vi va? som man gjorde när man var liten. Det kanske till och med är ännu svårare för oss med social fobi som har en snedvriden syn på oss själva om att ingen kommer tycka om oss och att de kommer tycka vi är konstiga......

I slutet av vårt snack så tyckte hon att det bara var att knacka på hemma hos dem om vi hade vägarna förbi. Vi får se om jag törs någon gång, känns läskigt.

Nu ska jag kika runt lite på nätet innan jag gör kväller. Jag hoppas ni alla har en fin helg!

Tomatröd.

Japp.... det var jag idag vid matbordet hos svärföräldrarna. Min äldsta dotter påbörjade ett utlägg och jag hörde redan i början vart det skulle sluta och jag började tokgarva och känna rodnanden komma. Barn är ju barn och de kan ju häva ur sig både det ena och det andra i tid och otid....Kommentaren löd: Pappa tycker mamma har en jättefin rumpa!  Man kan ju fundera vad dagis fröknarna får höra allt för tok av alla barn om dagarna. Kanske tur att vi inte vet allt de säger :)

Hoppas ni haft en bra helg. Nu tar vi nya tag inför ny vecka och nya möjligheter!

Besök.

Idag skulle vi få besök av en annan mamma och hennes barn vilket var mycket trevligt. Tyvärr var det inte helt ångestfritt innan de dök upp för min del. Märker hur jag blir stressad och väldigt lättretlig innan. Jag tycker inte om mig själv när jag blir så och speciellt inte när det går ut över mina barn, det är ju absolut inte deras fel att jag känner som jag gör. Det är den äldre som kan råka ut för att få något vresigt svar under mina dippar och det leder till att jag sedan får dåligt samvete. När våra gäster väl kom var det inga större problem, lite nervös i början men det släppte ganska snabbt.

Trevlig helg på er!

Är det möjligt att välja bort rädslan?

Nu händer inte mycket på någon front = minimal ångest. Det är ju jätteskönt men inte så bra för bloggen, det blir inte så mycket skrivet och jag har inte sånt stort behov av att få skriva av mig en massa obehag.

Jag har börjat följt ett tv program på 2:an som heter när livet vänder. Mycket intressant och sevärt! Dokumentär om olika människors livsöden, sorg, glädje med mera. Hur som helst så var det om en kvinna igår kväll som förlorat sin man, han hade cancer och avled till slut. Kvar blev hon ensam med barnen. Hon berättade att hon alltid varit rädd för mycket saker och att det var han som varit hennes klippa, den trygga som alltid hjälpte henne. Nu vet ju inte jag vad henner rädslor var men en sak som hon sa fastnade hos mig och har inte lämnat mina tankar. Det hon sa var: Jag väljer bort rädslan, jag väljer att inte vara rädd.

Kanske det är så?  Kan vi välja bort rädslan? Jag ska i alla fall försöka. Jag vill välja bort min rädsla, jag vill inte ha den i mitt liv. Jag vill kunna leva fullt ut utan att min hjärna ska styra mitt liv då och då. Det är jag och bara jag som bestämmer över mitt liv. Jag ska bli drottning över mitt inre, mitt rike. Det må ta år, men jag är inte den som ger mig utan en kamp.

Till alla er som kämpar: Ge inte upp, vägra att ge vika för er rädsla!

That´s it for 2day.