Roligt, tråkigt, pressande, skitsvårt, hyfsat.....

Som ni nog anar har jag mått riktigt bra ett tag eftersom det inte blivit mycket skrivet här men det beror också på att det varit så mycket ett tag nu, jag har varken haft orken eller tiden att sätta mig i lugn och ro med mina tankar och funderingar och skriva men idag kände jag att det var dags att knåpa ihop några rader. Som ni redan vet har jag ju börjat studera igen på äldre dar på både gott och ont, det är både roligt, tråkigt, pressande, skitsvårt, hyfsat, ja ni förstår det pendlar mellan himmel och jord. Jag vet varken ut eller in om detta passar mig eller inte, är detta något för mig? Tycker jag det är så pass roligt och intressant för att fortsätta? Svaret: Jag vet inte. Jag vet verkligen inte och det känns skitjobbigt.

Idag har jag klarat en av mina tidigare värre tester med bravur vilket känns bra. Jag var in på mitt gamla jobb utan problem. Kan ni tänka er? Utan problem! Ingen hjärtklappning, nervositet, ökad puls, rodnad eller ångest svettning.

Min sociala fobi är inte mitt problem i nuläget för på något mystiskt outgrundligt sätt verkar den för tillfället vara under kontroll ( tacka övre makter för detta) . I dagsläget har jag istället problem som jagat ikapp mig sen förr. För x antal år sedan blev ju jag vad många kallar utbränd, jag hade en utmattningsdepression. Nu under min korta skolgång har jag börjar fåt tillbaka trycket över bröstet och en klump i halsen och det blir svårt att andas. Summa summarum är väl att jag lägger för stor press på mig själv och stressar mig och resultatet blir alltså detta. Ska försöka bromsa innan det blir värre, jag vill verkligen inte dit igen då det var som värst. Det önskar jag ingen, att må så dåligt.

Hoppas ni mår bra och att ni kan hantera er vardag på bästa tänkbara sätt utifrån er alldeles egna situation. Sluta aldrig utmana er och låt inte fobin stoppa er från att leva!

Förändringens vind blåser....

I veckan som gått har jag börjat skolan igen, första dagen var jag väldigt nervös men jag påminner er alla tankens kraft är inte att underskatta! Några dagar innan pepprade jag mig själv med positiva affirmationer och övade mig på att lugna mig med tankens kraft och jag tror faktiskt det gav utdelning.

Härnäst som riktigt stor utmaning så fyller jag år snart, jämnt dessutom! Tror jag har någon slags ålders kris, klippte av mig håret o skaffade lugg hos frissan häromdagen. Som tur är blev det riktigt bra o det känns kul med förändring! Jag är inte speciellt förtjust i tanken på födelsedags firande men det går väl som det går, får peppra på med positiva affirmationer o hoppas på det bästa.

I det stora hela så känns livet helt ok just nu, kanske till och med lite spännande. Min träning har börjat ge resultat då jag väger mindre nu än innan barnen. Döm om min förvåning när jag kom i en gammal klänning som jag inte kunnat stängt i bak på något år :)

Hoppas ni har en spännande höst på g!

Sommar och sol och bloggen lider...

Hej på er!

Jag är kass, jag vet att det var LÄNGESEN jag skrev något. Men det är ju bra för min del ett tydligt tecken på att jag mår ganska bra och bevis på att jag njutit dagar på stranden då solen visat sig från sin bästa sida. Häromdagen tänkte jag att det där måste jag ta upp på bloggen och skriva om men nu kommer jag knappt ihåg vad det var, jo nu ploppa det upp när jag precis skulle sätta punkt efter min mening.

Jag var på det stora varuhuset med blå och gul skylt där vi handlar möbler till bra priser och äter köttbullar till ett riktigt bra pris, ni vet vilket. Jag sprang in där för att jag skulle köpa ramar med mått som inte verkar finnas någonstans förresten. På väg förbi restaurangen hör jag en bekant stämma som ropar Hola Senorita! ( En liten hälsningsfras jag och en av mina bästa kompisar kör med i telefonen). Hon var där med sin sambo barn och lite övrig släkt. Trots att det är en av de personer jag är mest bekväm med så var jag inte det där och då. Jag kände att rodnaden höll på att infinna sig och nervös svetten på ryggen kom som ett brev med posten och jag fick svårt att bara vara "vanlig och normal". Det var skönt när jag snackat färdigt med dem och fick gå därifrån i rask takt. Varför ska det behöva vara så här? Blir så sjukt trött på mig själv.

Den stora utmaningen nu för min del är att jag ska börja plugga igen på äldre dar...hjälp! Känner redan nu oro inför första dagen då jag säkerligen ska presentera mig själv inför klassen. Vill inte ens tänka på de muntliga redovisningar jag säkert kommer få genomlida halvt avsvimmad. Nej, så illa hoppas jag att det inte kommer att bli.

Jag hoppas ni som läser haft en behaglig sommar och att ni var och en gjort framsteg i er fobi även om det är babysteps. Minsta lilla ska vi stoppa in i plus banken i hjärnan som kan vara bra för oss med denna fobi att plocka fram någon dag då det kanske inte går som vi önskar.

Natti natti!

Rapport.

Här kommer en liten sammanställning av den passerade helgen. Den var som förväntat mycket rolig men också mycket prövande. Inga värre fadäser att rapportera .... ökad kroppstemp under en kort stund när jag hade jätte många människor omkring mig och risk att springa in i någon gammal bekant men det släppte efter en stund. Jag försökte släppa "upphakningen" på min kroppstemp och rädsla för att springa in i någon och bara befinna mig i nuet och faktiskt titta mig omkring.

Jag hann ju även med lite festligheter med tjejgänget vilket var jätteroligt, det är långt mellan gångerna som vi alla träffas och när vi väl gör det är det så roligt! Senare på kvällen blev det lite dans och jag träffade på en del gamla bekanta. Det gick bra, vilket det brukar göra när jag druckit något glas vin. Alkoholen tar bort ångesten och jag blir den person jag alltid skulle vilja vara, minus berusningen förstås.

Annars går livet sin gång och jag väntar på att min sambo äntligen ska få semester. Fantasin tryter om dagarna vad vi ska hitta på om det inte är badväder.

Hoppas ni har ledigt och njuter av det!

Off guard.

Hoppas midsommarhelgen flöt på bra för er alla. Jag har inget att ta upp angående helgen och det är ju ett tecken på att allt gick bra :)

Idag hände en grej som jag tyckte var jobbig, det blir så fel för mig om jag inte hunnit landa när jag nyss kommit till ett ställe och jag får uppmärksamhet snabbt. Jag for till gymmet för att köra ett pass och direkt i hallen innan jag ens hunnit bytt skor är det två personer som gratulerar mig för framgång i en viss fråga ( lite kryptiskt igen, sorry men så måste det vara ). Jag känner att jag blir nervös, rodnar och får svårt att hitta ord. Jag tror det är för att jag blir tagen så off guard om ni förstår vad jag menar, det uppstår någon slags konflikt i mitt huvud. Ett ställe där jag förväntar mig en sak och så händer något oförutsett som gör att jag får fokus på mig - då blir det jobbigt. Idag hade jag det svårt att kontrollera rodnaden, den levde sitt eget liv, tyvärr blir det ju bara värre när jag tänker att åhh nej nu rodnar jag då intensifieras den ju bara......Jag antar att ni känner igen er. Blir lite deppad när jag får bakslag men det är ju bara att fortsätta kämpa och ta nya tag.

Kommande helg ställs jag inför en av årets mest förhoppningsvis roligaste helg men också jobbigast ur ångest synpunkt. Jag ska till mina hemtrakter.... hua! Undrar varför det är så laddat? Jag har talat med mina kompisar som inte lider av social fobi och även de tycker att det är jobbigt att besöka orten de kommer ifrån, träffa gamla bekanta, gå in på den lokala mataffären med mera.

Ha det bra och njut av sol och värme!

Kryptiskt.

Det här kommer bli ett ganska kryptiskt inlägg eftersom jag inte vill röja min identitet. Jag har engagerat mig i en stor fråga som jag skrivit om förut och vi har faktiskt lyckats påverka till det positiva! Idag på ett ställe var det x antal gulliga människor som ville tacka mig för min insats, väldigt gulligt av dem! Jag fick en blomma och en massa kramar. Det gick ganska bra även om jag har svårt för kramandet men jag har blivit mycket bättre lär jag säga, kroppstempen var också tillfälligt hög. Dagens övning bestod alltså av uppmärksamhet som riktades mot mig av en mindre grupp människor och kramar. Jag som är så blödig blev såklart rörd till tårar.

För tillfället har jag fått en gnutta energi tillbaka så jag far runt huset och fixar med en hel del, lika bra att passa på medans järnet är varmt. Midsommar stundar och med den ångest för många av oss, jag ska tillbringa dagen med några av de människor jag känner mig minst orolig med och det känns skönt. Visserligen ska vi vara på ett ställe mitt på dagen där det kan vara trångt och jobbigt men det får gå för barnens skull. På kvällen ska vi bara grilla och spela något roligt spel hemma, alldeles lagomt midsommar nöje för min del.

Jag önskar er en fin midsommar!

Tillfällig verklighetsflykt.

Igår blev jag hastigt och lustigt bjuden in till stan på vinkväll med två av mina väninnor. Jag hade gått och funderat vad man skulle ta och hitta på till kvällen, jag kände för att göra något men hade samtidigt inte orken eller lusten att bjuda hem folk på middag. Detta var perfekt! Kollade med min sambo om det var ok att jag for iväg med så kort varsel, snäll som han är var det ju inga problem. Jag tänkte innan jag for att det ofta är de gångerna som är helt oplanerade som brukar bli riktigt roliga. När jag satt på bussen in till stan började det dåliga samvetet gnaga i mig, varför vet jag inte riktigt....blir liksom alltid så mer eller mindre när jag åker ifrån familjen. Men jag måste ju få vara bara jag ibland också, få en liten tidsbubbla för mig själv att andas i.

Kvällen blev kanon med mycket snack, skratt, gråt, vin och amatörsterapi hit och dit emellan oss. Tiden rann iväg fort som den gör när man har roligt. Vi bestämde oss för att gå ut och dansa som vi inte gjort på hundra år. Sagt och gjort så drog vi till stället dit vi alltid brukade gå när vi var lite yngre och ute i svängen oftare. Där på ett supertrångt, svettigt dansgolv med musiken dånandes ur högtalarna är jag för en stund en tjej i 20 års åldern igen som inte har några krav på sig eller ansvar för familj och allt vad det innebär, där och då är jag om ens för en liten stund helt fri. Detta mina damer och herrar var en mycket välbehövlig tillfällig verklighetsflykt.

Nu på kvällen har jag avklarat ett gym pass och det gick över förväntan med tanke på den vinkonsumtion som ägde rum igår kväll. Tidigare idag har jag varit på en marknad med min familj och sedan en loppis där jag gjorde ett tokfynd, är så himla nöjd! Ska åka och hämta min nya ögonsten imorgon.

Sov gott allesammans, hoppas ni har en fin helg!

Skakad och berörd.

Är det inte så hon sjunger? Nanne Grönvall i någon låt... jag är förlorad och förförd skakad och berörd.... hjärtat slår så hårt och jag faller mer och mer.

Jag läste något jag inte hade önskat hänt. Jag fick reda på något som gjorde mig skakad och berörd. Vart var jag? Varför glider människor ifrån varandra? Jag sitter här vid köksbordet och önskar att jag hade vart där och kunnat hjälpt min vän, eller att jag åtminstone gjort något för henne i hennes långa oändliga kanske aldrig tar ett slut vandring tillbaka till vad vi kallar "vanliga" livet.

Vardagslunken hör hemma knallar på och det händer inte mycket. Min fobi är hanterbar för tillfället men det kommer dagar då jag är låg och har sämre motståndskraft. Jag var ut och åt med en tjej som lider av samma åkomma och vi snackade av oss lite. Det mötet gick bra som det brukar göra när jag vet att jag ska träffa någon som har samma problem. Just nu skulle jag nog vilja fly livet en stund... jag kommer på mig själv med att fantisera mig bort till stränder långt borta. Visst är det konstigt hur en doft kan förflytta en i både tid och rum? Både konstigt men ack så härligt ibland.

Jag försöker hålla mig flytande och fungerande, har haft lite tryck över bröstet och svårt att andas ibland . Tror det beror på min inre stress gällande framtiden just nu, jag har ingen aning om hur det blir till hösten. Prognosen på mitt jobb ser inte lovande ut, de jobb jag sökt har tyvärr inte gett något men en plats på en utbildning jag sökt har jag i alla fall. Jag har tackat ja så jag antar att jag ska gå den... eller? Om någon bara kunde kliva in i mitt liv och styra upp...tala om för mig det här passar dig, gör så här och så här så blir det bra.

Mina tankar går till min vän ikväll. Om du läser så hoppas jag du kommer ihåg: Per aspera ad astra!

Kram till dig min vän

Rapport efter helgen.

Här kommer en liten rapport efter helgen med besök till my hometown.....
Överlag så gick det väldigt bra. Jag utsattes inte för eldprovet att gå in på den lokala mataffären, jag behövde helt enkelt inte ha något därifrån och glad var jag för det. Jag och min familj var på besök i tre dagar, jag och ungarna och deras mormor tog en promenix en utav dagarna. Till en början kände jag obehag ju närmre torget vi kom och ju fler människor jag såg, nervössvetten kom och hjärnan tänkte flykt. Efter en stund släppte olust känslorna och det började gå ganska bra istället. På kvällarna var jag ute och promenerade själv efter att småmonstren somnat och det var helt ok, lite orolig att stöta på någon gammal bekant men det klarade jag mig ifrån.

Igår eftermiddag tillbringades dagen med min sambos släkt istället då en utav hans systerdöttrar konfirmerat sig = stort kalas och en j massa folk. Gick hyfsat blev lite röd i ansiktet en gång men det får man väl ta, jag får försöka tänka att det gick ju ganska bra ändå och att det kanske går ännu bättre nästa gång. Jag tänkte på den stackars konfirmanden igår när hon stod och öppnade sina presenter inför allihopa som var där för att uppvakta henne. Inte något jag skulle gilla att stå i blickfånget för alla och tala om vem varje paket kom ifrån osv.....

Trevlig start på veckan!

Kort.

Idag fick vi besök, inte ett oväntat utan ett väntat.... men jag blir så trött på mig själv! Jag går och spänner mig och blir nervös trots att det är en person jag känner och tycker om. Jag blir lättretlig och snäsig och jag vill inte vara så, jag vill tycka att det bara är roligt att få besök och inte det minsta ångestladdat.

Tror jag kan avsluta med kort slut idag istället för klart slut.

Avis på Harry Potter.....

Maj är äntligen här och vårsolens sköna strålar! Tur är väl det för mörka långa vintrar i detta kalla land är inte att leka med det ska gudarna veta.....Sakta känner man energin rinna tillbaka i kroppen och lusten att ta sig an saker återvänder med ljuset :)

I mitten/slutet på denna vecka ska jag bege mig mot mina hemtrakter, vi ska hjälpa min mamma och hennes man med en sak på huset som min sambo är duktig på. Vi tänkte övernatta där några nätter hela familjen. Jag bävar om jag behöver gå in på den lokala mataffären under min vistelse på orten, det är just nu den största prövning jag kan tänka mig. Mycket gör jag och mycket tvingar jag mig till att göra men just det sitter j hårt inne.  Förut fanns två affärer och jag valde alltid den med minst risk att springa in i någon man känner igen/som känner igen mig. Nu har den stängt och då lämnas jag utan alternativ och tvingas konfrontera en av mina största ångest/rädsla trigger sak att göra. Kanske jag ska bunkra upp innan vi åker så det är så liten liten chans som möjligt att jag ska lära gå in där....eller så ska jag vara duktig och tvinga mig själv med allt vad det innebär. Tänk vad skönt om man hade en sådan där osynlighets cape som Harry Potter har första gången man går in, då skulle man ju kunna ta några prövovarv och se hur det går.....

Njut av vårsolen!

Håll alla tummar och tår för mig!

Måndagkväll. Jag har ju tidigare skrivit att jag har lite oklart vad gäller jobb till hösten då min föräldraledighet är slut, jag söker därför en del intressanta jobb. Alla jobb jag sökt skrämmer skiten ur mig på ett eller annat sätt, men man ska ju aldrig sluta utmana sig själv. Jag håller tummar och tår så hårt för ett utav dem, jag tror det skulle passa mig som handen i handsken!

Det har varit lite mycket nu på slutet på flera plan och det kommer efter nu känner jag. Jag är extra känslig eftersom jag kraschade för några år sedan i vad en del kallar för att " gå in i väggen " jag skulle nog vilja säga totalt jävla slut och dränerad på all energi och livsvilja/ utmattnings depression. Hur som helst gäller det att jag lyssnar till min kropp, känner så väl igen tecknen som kommer med lättretlighet och snäsighet, tryck över bröstet med mera. När detta kommer är det också lätt att jag blir sämre i min ångest, det går liksom hand i hand. Klarade dock besöket på den lokala mataffären bra idag, ångestnivå från 1 - 10 skulle nog bli en 2 så det var bra och skönt.

Nu tycker ni väl att jag trökar och velar men jag funderar fram och tillbaka kring att medicinera eller inte? Jag tycket verkligen det är jättesvårt!

Fler kommentarer efterlyses här på bloggen, jag älskar ju kommentarer både ris och ros är välkommet! Kom igen skriv till mig!

Hoppas ni får en fin vecka, jag tror inte jag har något speciellt läskigt denna vecka och det känns skönt. Ett mycket välbehövligt andrum efter mycket prövningar på slutet.

Kram till er alla.

Det kliar i fingrarna och allt vill ut..... men...

Det är så mycket jag skulle vilja skriva nu, det händer verkligen mycket som skrämmer skiten ur mig! Men jag kan inte till mitt stora förtret....det skulle vara lätt att lista ut vem jag är om "fel" person kollar min blogg. Frestelsen är så stor men jag står emot för att undvika att min faktiska identitet kommer fram. Jag har involverat mig själv i något ganska stort som gör att jag kan komma att prövas om och om igen under ganska lång tid. Det jag kan skriva är att jag utsatt mig själv för något väldigt läskigt idag som tyvärr utlöste "nervössvetten". Tur att jag hade jacka så att det inte syntes, jag blev så nervklen att jag fick byta tröja när jag kom hem för den jag hade på mig var fuktig på ryggen.

Jag googlade lite häromdagen och sökte på social fobi och bloggar och det finns en hel del, tyvärr tyckte jag att en del var rent deprimerande. Men det är väl så ångest är när den visar sitt värsta ansikte.... svart, kall och hård. Jag blir glad om min blogg kan hjälpa människor om så bara några få. Kanske den kan peppa någon som ser att jag gör saker trots att jag är skitskraj ibland, man kan vägra sin fobi att kontrollera ens liv. Det är absolut inte lätt och det är en kamp, men jag vägrar sitta ensam inne i mitt hus och inte leva mitt liv.

Dröm om morgondagen
Minns gårdagen
Lev idag

Kram på er och fortsätt kämpa!

Skör men ändå inte....

Igår gjorde jag något stort, något riktigt STORT! Jag satt tillsammans med fyra kompisar och drack lite vin. Ni kanske tror det var vinet som talade men tro mig jag var inte berusad och visste vad det var jag gjorde. Jag berättade, jag sa som det var. När jag berättade så brände tårarna bakom mina ögonlock och ville fram. Jag berättade för fyra av mina vänner att jag har social fobi. Mycket skrämande men ändå som en lättnad, det var skönt att få säga det, det lossnade en stenbit ur den klump som finns inuti. Jag fick mycket positiv respons, de tog det verkligen bra och tyckte jag var så strong som valde att berätta och de kom med frågor och funderingar som de hade. En kunde koppla ihop varför jag reagerat som jag gjort på olika sammanhang under vår gymnasietid och det var också skönt att höra, mycket av mitt förflutna har jag stoppat undan i glömskans fack. I min sociala fobi är jag för tillfället starkare, jag väljer att den inte ska styra mig och mitt liv. Ändock är det en kamp till och från, ibland vareviga dag.

Skör är jag vad gäller min stressnivå, jag har väldigt mycket kring mig just nu och i almanackan är det något uppskrivet varje dag, ibland flera saker samma dag som avlöser varandra med en halvtimme emellan. Mycket planering krävs för ditten och datten och för ett kontrollfreak som jag slukar det mycket av min energi. Jag som tidigare kraschat i stress måste vara jättenoga med att lyssna till min kropp. Ibland är det väldigt svårt, speciellt när jag tycker att jag känt mig hyfsat bra under en lång period. Häromdagen kom trycket över bröstet tillbaka och det är ett tydligt kvitto på att jag måste ta det lite lugnare. Vi alla vet ju att om stressnivån ökar brukar ångesten komma hand i hand med den, som ett ovälkommet brev på posten.

Jag hoppas ni haft en trevlig helg! Kram på er!

Greasy face deluxe.

Ja är det inte typiskt? Precis när jag smetat in hela mitt nylle med babyolja så knackar det på dörren idag..... Då kanske ni undrar varför i hela världen jag smetat in mig med olja? Jo för att jag var som en reptil igår som ömsade skinn...

Hursomhelst så var det en jättetrevlig granne och hennes son som knackade på för hon skulle höra om jag ville kolla igenom lite kläder efter hennes tjej innan hon donerade iväg dem. Jag bjöd in dem på tårta  som var kvar efter ettårskalas häromdagen. Trots världens mest greasy face så gick det bra! Det gick bra! Kan ni fatta? Lite nervositet kanske jag kände av men inte nämnvärt. Nu klappar jag mig själv på axeln och stoppar detta i bra att ha banken de dagar man inte mår så bra. Efter vi suttit och fikat en stund knackar det på dörren igen och det är ytterligare en mamma som jag börjat småprata lite med som ville diskutera ett ärende gällande barnomsorg här på orten där vi bor. Åter igen förklarade jag varför jag såg ut som en fet lax i nyllet :)  Och kan ni tänka er? Det hela gick bra, två bekantskaper som är väldigt nya för mig och jag kände mig ganska bekväm mesta delen utav tiden och lite, lite nervositet men just ingen att tala om. SKÖNT!

Häromdagen var det dags för kalas och som ni vet är inte detta min favorit syssla men a parent has to do what a parent has to do! För barnens skull gör jag allt som skrämmer mig och utsätter mig för saker jag kanske egentligen inte vill eller undviker normalt. Efter kalasandet var jag helt slut, förmodligen förväntansångesten som var boven till det hela. Barnen hade roligt och födelsedagsbarnet tyckte det var intressant med sina första födelsedagspaket och sin allra egna tårta som hon fick äta på egen hand. Mycket hamnade i håret och på golvet men min lilla tjej var nöjd!

Over n out

Vardag.

På bloggfronten intet nytt igen.....sorry men det händer inget spännande just nu. Zipp, nada, noll!
Ingen ångest eller oro och inget särskilt jätteläskigt att våndas inför och jag mår ganska bra för tillfället. Det enda som är på g är att minstingens ettårskalas närmar sig med stormsteg men jag orkar inte oroa mig och det är så skönt. Det blir som det blir och det är inget jag kan göra åt det.

Vad brukar andra blogga om när det är idétorka? Hoppas ni har en skön helg i alla fall. ÅSS tipsade om att det var tid att söka medel från Grapes fond nu om det är någon som är sugen. Kan vara värt fundera över.

Ha det bra!

Nöjd med mig själv!

Idag har jag gjort något som jag vanligtvis mår mycket dåligt utav och har världens ångest inför. Jag har ansökt om en utbildning som jag är väldigt intresserad av att gå och blev kallad till intervju. Intervjun var på förmiddagen idag och jag hade intrycket av att det bara var jag och han som skulle intervjua mig som skulle ses, så var inte fallet. Väl på plats visade det sig vara ett konferensrum och vi var hela 10 stycken där. Det var skolsittning så jag valde att sätta mig på främre raden ganska långt åt vänster. Vi fick en  massa information men var och en fick också svara på frågor om varför man tror sig passa denna utbildning, vem man är, vad man gjort tidigare med mera.....HUA! Sådant här brukar vanligtvis sätta skräck i mig men hopp om min förvåning det gick bra! Det kändes jättebra att vara så väl förberedd som jag var eftersom jag trott att jag skulle på en intervju med bara en person och att intervjun skulle likna en anställningsintervju bara det att denna skulle handla om utbildning. Jag vet inte varför om det var att jag satt längst ut på hörnet och hade alla antingen till höger om mig eller på raden bakom, det gick jättebra! Mina svar kom fort och de var bra också, ingen tillstymmelse till rodnad eller hack i talet. Kanske är jag starkare? Kanske har jag kommit längre i kampen mot min fobi? Vad vet man? Jag ska absolut inte ropa hej än, imorgon kan jag vara tillbaka på ruta ett.

Jag kommer ihåg när jag gick i gymnasiet, jag brukade vara så nervös inför de muntliga redovisningarna att det kändes som jag hellre skulle vilja gå och spy. I undersökningar som gjorts har det visat sig att tala inför en stor grupp/församling väcker mer ångest hos oss än vad ett besked om en dödlig sjukdom gör. Visst är det sjukt? Vad vriden våra sinnen är och att ångest att tala inför grupp kan vara så djupt rotat hos oss.

Jag är nöjd med min prestation på mötet idag och ska försöka bevara detta färskt i minnesbanken att plocka fram de dagar då det går/känns mindre bra.

Trevlig torsdagskväll!

För nära.

Det är helt sjukt vad fort tiden går, redan den 1 april. Jag hänger inte riktigt med känns det som. Idag har jag utsatts för en prövning. Jag och familjen var på en större ort i en leksaksaffär då jag helt plötsligt får se en kollega och hennes familj komma mot mig. Till en början ville jag helst bara försvinna och jag kände hur obekväm jag blev och rodnaden började komma. Sen försökte jag vända min tankar och det blev bättre, mycket bättre och jag lyckades  lugna mig och jag tror i alla fall inte att jag var något röd.

I helgen har vi haft barnvakt någon timme så vi kunde åka på dans och det gick bra förutom en sak som jag tyckte var väldigt jobbig. Medans min sambo var iväg och talade men någon gammal kompis på andra sidan av lokalen kommer en annan bekant till min sambo och sätter sig ner för att prata med mig. So far so good, bara det att han sätter sig väldigt nära så att hans ben snuddar vid mitt under bordet och det var inget som uppskattades utav mig. Jag tyckte det hela var väldigt jobbigt och jag hade svårt att bedöma om han bara ville vara sällskaplig för att han trodde att jag kände mig ensam eller om han faktiskt satt sig så nära av någon annan anledning. Hursomhelst så ville jag bara att han skulle hoppa iväg minst en meter med sig själv och sin stol.


Hoppas ni haft en trevlig ångestfri påsk!

Liten dipp igår och idag.

Igår kändes som en hektisk dag, det var en del som skulle stämma med tider hit och dit, barnvakt och ett möte. Jag hade god tid på mig hela dagen men ändå av någon konstig anledning blev det ändå tidsbrist mot slutet. Jag kom med andan i halsen till frissan och senare på dagen lyckades jag komma ganska precis innan bussen gick som jag skulle åka på till stan för ett möte. Besöket hos frissan gick sådär - tyvärr "nervössvettig". Gillar inte riktigt att gå och klippa mig om det inte är hos en person som jag känner mig 100 % bekväm med. Igår hade jag liksom inte hunnit fått andats ut och suttit ned en stund innan det var dags att sätta mig i stolen och då låser sig mina tankar på att jag känner mig så varm och så blir det bara värre. Nu har jag i alla fall 5 cm kortare hår och jag kan peppa mig själv att de ska gå bättre nästa gång om ca 3 månader. Kastade i en toning ikväll för att piffa min egen färg lite inför lite festligheter på lördag.

Idag har jag varit på hälsocentralen med minstingen och det gick heller inte så bra för mig, vet inte om det var gårdagen som spökade kanske och satte sina klor i mig idag. Idag valde jag att tala om för personen som vi träffade att jag kämpar med social fobi och det hjälpte att ta udden av det hela.

Hittade förresten ett naturläkemedel igår i en hälsokost butik som hette Neurokan, någon som testat? Ska innehålla Johannesört och vara ångest/oros dämpande. Ska kolla lite mera så får vi se om jag införskaffar det sen.

Glad påskhelg!

Rädd och orolig.

Eftersom jag inte har någon aning om hur jag har det på jobbfronten till hösten så har jag sökt en utbildning. Jag har nog aldrig varit 100 % säker på något i mitt liv och heller inte denna gång, jag vet bara att utbildningen väckt mitt intresse och att jag till ca 75 % kan säga ja jag vill gå, det här vill jag göra.  Hur som helst så har jag blivit kallad till en intervju ganska snart ( ca 1 vecka kvar ) då kanske ni tänker att det var väl inte så farligt men mentalt är det inte så mycket tid för mig. Måste ju hinna peppa mig själv, jag vill, jag kan, jag duger osv.... Redan nu känner jag nervositet över denna intervju, lite knäppt kanske det är ju ingen jobb intervju. Jag hörde talas om betablockerare för ett tag sedan och har läst lite om det på nätet, det kanske man skulle haft ligga hemma på lut inför ett sådant här tillfälle? Men jag och mediciner, jag är ju lite emot måste jag erkänna.... knappt så jag tar en Alvedon eller Ipren om jag har huvudvärk, feber, mensvärk etc. Läste någon stans att Johannesört kunde ha en lugnande verkan. Kanske måste försöka ta mig förbi någon hälsokost affär asap, kan ju vara värt att prova. Fördelen med att våren verkar vara sen i år är att det fortfarande är kallt och då kan man ju komma undan med att kanske ha en tunn schal runt halsen vid intervju tillfället, har en tendens att få röda fläckar på halsen om jag blir väldigt orolig och nervös. Håll tummarna att ångesten den dagen är minimal och att jag slipper bli "nervössvettig". Någon som har testat Johannesört?

Hoppas ni alla har det bra och att ångesten helst lyser med sin frånvaro och om inte att den är hanterbar! Kom ihåg vi är lika mycket värda som alla andra och vi kan precis lika mycket. Kram till alla er som kämpar!

Spåkula, någon?

Nu har det redan hunnit gått en vecka sedan jag skrev något här sist. Fy skäms på mig! Men å andra sidan så är det ett friskhets tecken för mig, när jag skriver mindre mår jag bättre. Men det är ju som jag många gånger skrivit förut inte bra för bloggen. Mitt liv är fullt av funderingar just nu, mycket på framtiden men också en del på liv och död faktiskt. Varför vet jag inte. Man har nog ett datum redan bestämt när man ska lämna detta jordeliv så det är egentligen ingen idé att gå och fundera och försöka begripa någonting.

Många tankar går på jobb och utbildning. Mest av allt önskar jag att någon bara kunde komma och tala om för mig: Det här ska du satsa på, det här kommer passa dig perfekt osv....tyvärr fungerar det ju inte riktigt så. Om det fanns en spå kula som hade svaren skulle jag väldigt gärna vilja ha den.

Till helgen blir det barnvakt och dans. Det ni mina damer och herrar, denna gång har det inte gått ett år sedan vi hade barnvakt sist i alla fall, bara någon månad faktiskt. Hoppas bara inte att jag blir uppbjuden av någon annan än min sambo innan jag hunnit blivit bekväm i situationen väl på plats på dans stället. Det finns alltid en viss kille som brukar be mig om en dans ganska direkt efter att vi kommit de få gånger vi är där och jag avböjer varje gång. Inte för att han inte är trevlig eller för att jag inte vill dansa utan för att min ångest inte riktigt lagt sig så där i början på det stället, får det gå en halvtimme, 45 min så är jag mycket mer bekväm. Kan ju även bero på att jag hunnit druckit ett glas vin eller två :)  Jag är ganska kass på att dansa egentligen, när jag gick i skolan var vi ojämnt antal på gymnastiken ( killar och tjejer) när vi hade dans på schemat. Detta resulterade i att jag ofta fick dansa som "kille" och vore helt ok på att bugga om jag vore en kille på riktigt, men att ha någon som leder mig och ska snurra mig då blir det problem ibland. Ser fram emot att inviga en ny fin klänning och nya pumps!

Hoppas ni haft en fin helg allesammans!

Nya vänner i vuxen ålder.

Nu är det så där igen, long time no written. Hur som helst utsattes jag för en händelse idag som var lite jobbig för mig. Jag var på väg in i mataffären och hade stannat mitt i ingången vid en anslagstavla då jag möter en annan mamma som jag pratat lite smått med tidigare. Jag vet inte vad det var som gjorde det men jag kände att jag höll på börja rodna. Kanske för att jag har fått för mig att hon är väldigt duktig och därmed blir lite " över " mig eller det faktum att hon är gift med en karl från min hemort ( tycker verkligen inte om tanken på att någon kan veta något om mig eller vem jag är osv, varför vet jag inte ), men jag tycker hon verkar jättetrevlig och jag ville ju verkligen prata med henne. Jag valde att försöka acceptera känslan av att nu kanske jag kommer rodna och ignorerade det så gott det gick och vände upp blicken för att prata med henne. Då avvek känslan och jag blev nästan fri från nervositet. Skulle jättegärna vilja ha en till vän på den ort jag bor på och det känns som hon är en människa jag verkligen skulle kunna gilla.  Ja ja tiden får utvisa om det blir någon vänskap eller inte, vi har barn i samma ålder som har träffats och lekt lite tidigare så det kanske kan bli någon playdate framöver. Det är ju tyvärr verkligen svårt att skaffa sig nya nära vänner i vuxen ålder, man kan ju inte gärna gå fram och fråga ska vi va? som man gjorde när man var liten. Det kanske till och med är ännu svårare för oss med social fobi som har en snedvriden syn på oss själva om att ingen kommer tycka om oss och att de kommer tycka vi är konstiga......

I slutet av vårt snack så tyckte hon att det bara var att knacka på hemma hos dem om vi hade vägarna förbi. Vi får se om jag törs någon gång, känns läskigt.

Nu ska jag kika runt lite på nätet innan jag gör kväller. Jag hoppas ni alla har en fin helg!

Tomatröd.

Japp.... det var jag idag vid matbordet hos svärföräldrarna. Min äldsta dotter påbörjade ett utlägg och jag hörde redan i början vart det skulle sluta och jag började tokgarva och känna rodnanden komma. Barn är ju barn och de kan ju häva ur sig både det ena och det andra i tid och otid....Kommentaren löd: Pappa tycker mamma har en jättefin rumpa!  Man kan ju fundera vad dagis fröknarna får höra allt för tok av alla barn om dagarna. Kanske tur att vi inte vet allt de säger :)

Hoppas ni haft en bra helg. Nu tar vi nya tag inför ny vecka och nya möjligheter!

Besök.

Idag skulle vi få besök av en annan mamma och hennes barn vilket var mycket trevligt. Tyvärr var det inte helt ångestfritt innan de dök upp för min del. Märker hur jag blir stressad och väldigt lättretlig innan. Jag tycker inte om mig själv när jag blir så och speciellt inte när det går ut över mina barn, det är ju absolut inte deras fel att jag känner som jag gör. Det är den äldre som kan råka ut för att få något vresigt svar under mina dippar och det leder till att jag sedan får dåligt samvete. När våra gäster väl kom var det inga större problem, lite nervös i början men det släppte ganska snabbt.

Trevlig helg på er!

Är det möjligt att välja bort rädslan?

Nu händer inte mycket på någon front = minimal ångest. Det är ju jätteskönt men inte så bra för bloggen, det blir inte så mycket skrivet och jag har inte sånt stort behov av att få skriva av mig en massa obehag.

Jag har börjat följt ett tv program på 2:an som heter när livet vänder. Mycket intressant och sevärt! Dokumentär om olika människors livsöden, sorg, glädje med mera. Hur som helst så var det om en kvinna igår kväll som förlorat sin man, han hade cancer och avled till slut. Kvar blev hon ensam med barnen. Hon berättade att hon alltid varit rädd för mycket saker och att det var han som varit hennes klippa, den trygga som alltid hjälpte henne. Nu vet ju inte jag vad henner rädslor var men en sak som hon sa fastnade hos mig och har inte lämnat mina tankar. Det hon sa var: Jag väljer bort rädslan, jag väljer att inte vara rädd.

Kanske det är så?  Kan vi välja bort rädslan? Jag ska i alla fall försöka. Jag vill välja bort min rädsla, jag vill inte ha den i mitt liv. Jag vill kunna leva fullt ut utan att min hjärna ska styra mitt liv då och då. Det är jag och bara jag som bestämmer över mitt liv. Jag ska bli drottning över mitt inre, mitt rike. Det må ta år, men jag är inte den som ger mig utan en kamp.

Till alla er som kämpar: Ge inte upp, vägra att ge vika för er rädsla!

That´s it for 2day.

Energiläckage och pajjad middag...

På förmiddagen idag gjorde jag i ordning vår kvällsmat så det skulle gå snabbt när vi kom hem mot kvällen. Vågar väl påstå att jag är halvhyfsad i köket och har gjort stora framsteg sedan jag lämnade singel livet och blev sambo och sedan mamma....det är verkligen natt och dag på min matlagning och mina kunskaper. Dock blev det bara kattskit ikväll, det smakade rent utav äckligt tyckte jag. Vitlöken jag använt vad förmodligen boven i dramat och övermogen.

Igår hade jag ett mycket spännande möte med en hel del intressant snack. Jag var nog mer spänd inför mötet än vad jag trott med tanke på hur trött jag var när jag kom hem. Allt gick dock bra och personen jag träffade var mycket trevlig och vi hade en hel del likheter gällande vår fobi.

Idag har jag funderat en hel del över ditten och datten gällande social fobi. Fy f vilket energiläckage vi med detta "problem" har, tänk om vi kunde lära oss att kanalisera energin rätt. Det är ju så oerhört mycket kraft som lämnar oss helt i önödan. Energi åt förväntansångest, energi under tiden eventet/händelsen/situationen,energi att sedan älta i huvudet resultatet, hur gick det? hur uppfattades jag? borde jag ha reagerat annorlunda? sagt något annorluna? Ja ni fattar vart jag vill komma. Jag vet att om jag utsätts för något jag uppfattar som läskigt/hotande säg en torsdag och fredag två dagar på raken så tar det oftast mig hela helgen för att känna mig något sånär utvilad, helst vill jag bara sova hela lördagen och ta det lugnt på söndagen utan några större utsvävningar. Det skulle vara så skönt att få uppleva att vara "normal" dvs utan fobi en vecka och känna skillnaden för jag inbillar mig själv att den är rätt stor. Vad tror ni?

Samtalet igår flöt in på en vad jag tror är en rätt stor bov i dramat, skam. Att skämmas trots att man inte har något att skömmas för. Det är ju så dumt och det är vi väl medvetna om men ändå sitter man där och skäms för sig själv ungefär som att be om ursäkt för att man finns. En annan stor bidragande faktor som jag tror vi kan hitta hos de flesta av oss är låg självkänsla, näst intill obefintlig skulle jag vilja påstå. Undrar vad allt bottnar i? Taskig barndom? Gener? En enda upplevelse eller flera? En viss pesonlighets typ? Funderingarna är många men mina svar tyvärr få.

I lördags var jag på SPA med min mor och det var skönt att få lite egen tid utan ungar att passa upp på stup i kvarten. Nackdelen med mig nör jag är på spa är att det känns som jag tar hundra år på mig för att kunna slappna av under behandlingarna, men det är väl det där med närhet skulle jag kunna tippa på. Jobbigt när någon kommer innanför mina osynliga gränser, min egen lilla bubbla närmst min kropp.

Nu ska jag sluta lalla för det känns som det blev en hel del "flum" här idag men det är så skönt att bara låta det rinna ur fingrarna ibland.

Per aspera ad astra.

Butterflies...

In my belly, japp massa fjärilar som susar omkring därinne. Så känns det. När min sambo kommer hem ska jag möta honom i dörren för att bege mig in mot stan och träffa en människa jag aldrig mött förut som också har liknande problem/ångest.  Ska bli sjukt spännande! Håll tummarna att det går bra för mig.... det bör det göra.

Over and out

Roligt och spännande!

Måndagkväll igen, tycker jag nyss satt och tittade på det okända och nu sitter jag här igen och det har redan hunnit gå en vecka. Helt sjukt vad snabbt tiden bara rasar förbi.

Tror jag håller på få en mindre ålderskris då jag kommer på mig själv med att sitta och tänka på olika sätt att förnya mig själv på.... eller så är jag bara j less på mig själv, kan ju faktiskt vara så enkelt också. I övrigt så känner jag mig ganska stark och flyter bara med just nu. Jag tar de chanser som kommer med saker som jag tror stärker mig. Jag har nyligen upptäckt charmen med att springa från att använt crosstrainern ganska mycket på mina gympass har jag nu hittat mig till löpbanden och det är bara så roligt! Jag längtar tills nästa gång jag får åka till gymet och springa.

Kommande stora utmaning är att jag förmodligen ska träffa en person jag aldrig tidigare mött som också dras med ångest/fobi. Jag hoppas verkligen denna träff blir av, både för min skull och den andre personens. Det skulle vara guld värt att hitta någon som lever ett liv liknande mitt på många sätt, som förstår på ett djupare plan än vad t ex mina närmsta gör. De kan ju lyssna och försöka förstå men aldrig veta och känna på samma sätt. Att träffa en annan likasinnad måste ju vara en win win situation? Jag tror i alla fall det.

Trevlig kväll!

Mammahjärtat storknar av lycka och stolthet.

Ikväll blev det favvo i repris för mig. Jag satt på köksgolvet när minstingen tog några av sina första stapplande steg, stoltheten i mammahjärtat är offantlig och tårar av lycka rann nedför mina kinder. Exakt så hände med min stora tjej också med hennes första steg som hon så snällt väntat med att ta tills mamma kommit hem från jobbet så jag slapp missa den stora händelsen. Undrar vad jag gjort för att förtjäna att få två så fina barn? Någonting rätt i alla fall.

Ibland kan jag komma på mig själv med att fundera vad sjutton jag gjorde med all tid jag hade innan barnen? Fråga får man ju alltid, men om man får något svar det är en helt annan sak.Nu ska jag i alla fall ta vara på lite viktig tid för sömn, jag är som ett barn på det viset och behöver helst 8 timmar.

Natti natti sov sött

Shitscared och magpirr.

Igår var jag och familjen till ett köpcentrum i närheten för att äta lunch och strosa lite granna. Vi valde IKEA som lunchsställe, tur att min sambo är så om sig och kring sig för där känner jag mig verkligen illa till mods. Han beställer mat och fixar och donar och kommer med alla brickor på en slags vagn. Om jag skulle göra det skulle jag vara rädd att göra något "fel" ....rädd att missförstå något eller att inte se att vagnarna stod där eller tappa något eller ja ni fattar vart jag vill komma, jag skulle kunna nämna många fler olika otäcka scenarior som redan spelats upp i mitt sjuka huvud.  Massa folk, hög ljudnivå och tämligen stor risk att råka på någon som skulle vara jobbigt. Inne på köpcentrumet när jag går i rask takt med den lille i vagnen för att leta en bort tappad raggsocka får jag se en människa som ropar HEJ högt och tydligt. Jag tänkte först säga: ursäkta mig men jag tror du tagit fel på person men letar först febrilt i huvudet efter något slags igenkännande och där och då kom det, det var en kusin  ( som inte alls var sig lik) till min mor. Detta skulle kunnat blivit oerhört ångestladdat för mig om det t ex var en gammal kille, eller klasskompis eller dylikt. Igår gick det riktigt hyfsat det var en person jag inte anser vara "jobbig" att springa in i, blev lite varm men det gick över ganska fort.

Eftersom jag är like Jekyll och Hyde i min fobi har jag gjort något som skrämmer skiten ur mig! Jag vet ju inte hur saker och ting kommer arta sig på mitt jobb så jag har skickat in en ansökan för en helt annan tjänst åt ett annat företag. Jag kunde helt enkelt inte låta bli, det var för intressant för att inte våga göra det och det var väl själva f om min fobi skulle få stoppa mig att kanske hitta något som gör att jag växer och kanske blir lite lyckligare! Vem vet? Jag fick ett väldigt positivt svar ifrån dem så nu kommer jag vara nervklen ett bra tag framöver och skitskraj om jag kallas till en intervju....Tanken framkallar magpirr.

Nu ska jag gå och göra lite husliga sysslor innan min lillfis vaknar och det är dags för dagishämtning av min storfis.

Tjingeling!

Valentines day.

Idag har jag vart på kyrkis och peppar peppar det börjar nästan gå helt ångestfritt. Det brukar vara så med det mesta för mig om jag har gjort det några gånger ganska tätt brukar det lätta och gå bra. Blir förvånad varje gång jag stegar in där att det känns så varmt och välkomnande. Det kanske är så med platser som drivs i kyrkans regi. Nu är jag inte speciellt religiös av mig och vet inte riktigt vad jag ska tro på men människorna som jobbar där tycks ha funnit någon slags inre ro och glädje och det kanske " smittar " av sig på omgivningarna de rör sig i. Det är i varje fall en skön känsla att komma till deras lokaler.

Imorrn är jag barnfri och ska in till stan då min sambo är ledig. Det ska bli så skönt att få lite tid för mig själv. Först ska jag på ett möte och sedan om jag törs och det inte känns alltför läskigt tror jag att jag går in på jobbet och lunchar med dem.

I övrigt är det en ganska händelselös period, jag funderar mycket över livet, framtiden och relationer. Ibland kan jag längta efter att känna mig nykär men det är väl bara att inse att den känslan sällan infinner sig efter x antal år ihop. Nu ska jag slänga ihop en liten surprise tills min sambo kommer hem så här på alla hjärtans dag. Kanske ännu större anledning att överraska med något imorrn egentligen då vi har förlovningsdag men men jag kör på idag.

" Kärleken ser inte med ögonen utan med själen och är mästare i alla konster "

Fin alla hjärtans dag till er!

Lördag och välkommet besök.

Idag har min far varit här på besök och det mina damer och herrar hör inte till vanligheten. Under hela min uppväxt har jag många gånger blivit besviken på min far som först säger en sak och sedan inte infriar det som lovats/sagts. Även idag i vuxen ålder blev jag jätteglad att han faktiskt kom... han kom faktiskt. Min far har fått diagnos KOL. Sedan han fått det beskedet tycker jag han har blivit lite mjukare och mer intresserad av mig och sina barnbarn. När man får svart på vitt hur det ligger till blir den tid man har helt plötsligt så mycket mera värd och viktig. Det är så lätt att ta allt för givet här i livet och vi glömmer alltför ofta att ta vara på den helt vanliga vardagen och dess guldkorn.

Kan tyvärr inte alltid vara helt bekväm med att sitta mittemot min far vid köksbordet och samtala. Har inte berättat för honom om min ångest och kommer nog hellre aldrig göra.

När jag går på stan ibland brukar jag leka med tanken: Undrar om han har social fobi? Eller kanske hon? Hon där som ser så självsäker och cool ut kanske? Och så kan det mycket väl vara. Vi som lider av detta har nog lätt för att utmåla oss som udda typer som sticker ut och i våra huvuden får vi för oss att alla ska se att just vi är "konstiga". Det jag vill komma till är att vem som helst kan lida av ångest till och med de vi minst anar. Kanske även någon vi ser upp till på något vis som vi aldrig skulle kunna ana. Den inre stormen syns ju inte på utsidan. Det kanske vi borde ta till vara på?Tankens kraft är stark. Jag brukar i alla fall försöka tänka när jag är rädd på något min mor brukar säga till mig: Du ser ju så lugn och cool ut när du kommer. If I can look it, maybe I can bee it?

Over and out!

I did good.

Mmm så känns det, jag gjorde det bra idag. Besökte kyrkis med båda minatjejer och det gick väldigt väldigt bra. Nu var det väldigt lite folk där men ändå så känns det kul när något går så pass bra! :)

Imorrn kväll har ÅSS en middag i närheten av där jag bor. Igår försökte jag bestämma mig huruvida jag skulle deltaga eller ej, det visade sig inte vara det lättaste. Jag vacklade fram och tillbaka, ena stunden skulle jag gå och anmäla mig och ena stunden skulle jag stanna hemma. Till slut blev det så jobbigt att försöka bestämma mig och helt plötsligt var betänketiden slut, sista dag för anmälning var igår. Jag tror inte det var rädsla som gjorde det så svårt att komma till ett beslut, jag har varit så här på sistone vad gäller det mesta. Allt känns liksom som ett helt projekt att försöka ta mig i kragen och komma iväg på något. Jag har varit lite låg till och från på sistone med mycket tankar kring livet och det ena och det andra, det kanske är det som gör det? Tror min kära mor har snappat upp detta då hon ska vara så go och ta med mig på SPA!!! Ni anar inte vad skönt jag tycker det ska bli.

En kompis och jag har suttit och snackat en hel del idag på eftermiddagen, hon brukar också dippa och bli låg då och då. Det är så skönt att få prata av sig med någon som upplever något liknande. Vi bestämde att vi ska försöka ta oss iväg tillsammans på en föreläsning om KBT vilket kan bli mycket intressant.

Gokväll!

Snusastrof!

I lördags mådde jag mycket konstigt, det var som att jag var apatisk på något sätt. Jag varken ville eller orkade göra något och allt kändes totalt övermäktigt. Tack och lov var min sambo hemma och ledig! Jag låg i sängen nästan hela dagen, stundvis sovandes stundvis funderande på ditt och datt. Det var som att precis all enrgi runnit ur det fanns liksom inget alls kvar. Jag blev hastigt påmind om hur jag mådde när jag kraschade in i den berömda väggen tidigare i mitt liv.... och hua det lovar jag er det är en plats man aldrig vill hamna på igen eller ens önska ens värsta fiende.

Igår var lite energi tillbaka igen och det blev lite snickrande, ett besök hos vänner och en vända till gymet. Ganska skön söndag faktiskt. När jag var på gymet och nästan hunnit igenom min timme som jag brukar köra ringer telefonen. Det var min sambo. Genast tror ju jag att det hänt något med barnen när han låter smått desperat på telefonen. Till min lättnad var det inget med barnen utan det var en snusastrof! Med självömkande röst frågar han om jag har lång tid kvar att köra eller om jag kan tänka mig att komma hem? Varför? Han hade slut på snus och affären stängde om 10 min och paniken hördes i hans röst ( Vi har ganska lång bit att åka annars för att hitta något öppet ställe en söndag kväll). Snäll som jag är och för att få behålla husfriden begav jag mig hemåt så han hann till affären för att stilla sitt snusbehov.

Jag har bestämt mig för att ringa och fråga hälsocentralen om jag kan få komma till kuratorn och prata av mig lite igen. Jag gick för några år sedan och känner att det kanske behövs igen för att få lite hjälp på traven med min ångest.

Hoppas ni har en bra måndag!

Bloggtips!

Hej på er!

Vill tipsa er om en blogg som berör mig så oerhört:

http://frejamssan.blogg.se

I svåra stunder kan vi göra så mycket tillsammans, det som detta par har varit med om och gör är värt att uppmärksamma på alla sätt.

Nu till något helt annat, snälla snälla fler kommentarer mottages tacksamt!

Hoppas ni haft en fin helg!

LIte bra och lite dåligt = gårdagen

Tjipptjopp!

Igår var en utmanande och utmattande dag. Dagen började med ett läkarbesök med minstingen som jag trott skulle gå galant men ack så fel jag hade. Vet inte vad det var som gjorde det men jag fick världens ångest inne hos doktorn och tok "nervös svettades". Tack och lov led minstingen av en helt vanlig förkylning som inte hade vandrat ner i lungorna som jag trott pga rosslandet. När jag gick ut ur rummet började kroppstempen äntligen återvända till normal nivå.

Mötet senare på dagen som jag haft en hel del förväntansångest inför gick över förväntan och jag tycker min handledare verkar vara en bra, förnuftig och inspirerande människa. Det är mycket viktigt för mig att jag trivs med personer jag ska ha att "göra " med. Kanske det är extra viktigt för oss med social fobi? Det tror jag i alla fall. Vi pratade en hel del om terapi uppblandat med jobb och framtidsutsikter. När jag gick därifrån kände jag mig för första gången på länge lite inspirerad och smått hoppfull inför framtiden. Allt kanske har en mening? Det kanske var meningen att jag skulle börja på mitt jobb för att komma dit jag är idag och för att träffa denna människa som ska stödja mig i jakten på min nya framtid om jag nu inte har något jobb att återvända till.... vad vet man? Den som lever får se.

Här är några små tänkvärda meningar som jag gillar:

" Everyday is another chance to make your dream come true "

" Minds are like parachutes, they only function when open "

Hoppas ni har en trevlig helg. Natti natti!

Ledsen och besviken

Jag var till mataffären idag och det gick inte så bra. Vet inte riktigt vad det beror på men känner mig oerhört trött förmodligen för att en elak ilsken förkylning lurar i min kropp, dagis deluxe baciller förmodligen...

När jag kom till kassan och skulle betala så frågade jag: Du råkar inte veta på rak arm om ni har någon sockerfri choklad? Tänkte mig att hon bara skulle svara antingen ja och tala om vilket märke och vart den var eller ett enkelt nej tyvärr. Istället till min fasa vrålar hon högt på en kille som jobbar där och börjar engagera honom och säger högt och tydligt: hon där undrar....DÄR hördes hur tydligt som helst i mina öron. Min inbillska ångest hjärna sätter självklart igång en oönskad process med rodnad som hette duga eftersom jag helt plötsligt tror att alla tittar på mig och tycker att jag stoppar upp kön med min fråga ( vet ju att ingen förmodligen tittade något extra på mig men ni vet ju hur det är).  Man får ju vara glad för fin kundservice och att de vill hjälpa till men i mitt fall idag hade jag hellre tagit ett tvärt nej till svar. Nu sitter jag här och ältar i huvudet och rackar ner på mig själv....

Imorrn kommer goda vänner hit som vi inte sett på ett tag. Känns lite smått nervigt eftersom det var så länge sen, det bör dock gå bra eftersom de är några av de få människor jag känner mig mest " bekväm " med.

Lördagskväll som det är nu och jag sitter här vid datorn kan man ju undra: Har hon inget bättre för sig? Näe, barnen sover, sambon ligger och sträcker ut sig i soffan och jag vill helst sitta här för mig själv och knappa.

Trevlig kväll!

Hänga löst...

Japp det är jag... känns så i alla fall. Innan jag gick på min föräldraledighet så blev x antal personer uppsagda på min arbetsplats pga arbetsbrist. Övriga gänget fick gå omedelbums medan jag blev uppsagd till hösten 2013 eftersom jag hunnit gå på föräldraledighet. Finns det behov av folk till hösten så får jag jobba och finns det inte så får även jag gå som planerat. Hoppas jag inte rabblat detta här förr? Tror inte det iaf. Hade nästan varit skönare att veta att man kommer att få gå då hade jag kunnat satsa 100 % på något nytt,  nu lever jag i någon konstig halv limbo känns det som. Hur som helt är jag rädd/orolig inför nästa vecka. Företaget jag jobbar på har ett avtal med en låt oss säga instans som ska hjälpa personer till nytt jobb eller eventuellt att starta eget. Typ som arbetsförmedlingen fast snällare ( man går om man vill och får hjälp ), ni fattar vad jag menar. Nästa vecka ska jag på mitt första möte med min handledare där, det är verkligen en situation som får mig att bli skakis, att trigga igång alla mina ångestknappar. Håll tummarna för mig så kommer rapport sedan hur saker och ting artade sig.

Idag knackade det på dörren här hemma, alla i familjen satt samlade vid köksbordet. Vi vrålade kom in i kör allihopa. Min mage knöt sig när jag hörde att det var en okänd röst i hallen. Nu var det bara Jehovas vittnen som var ute på tur ( inget illa om dem ) så vi sa tack men nej tack vänligt men bestämt. Att kroppen kan vara så snabb på att reagera? Ungefär som ett djur som anar någon typ av fara i faggorna.....

Nu ska jag gå och ägna lite tid med la familia, idag är det latus matlagus som gäller. Vi lägger matlagningen i vila till imorrn och ringer pizzerian istället :)

Ha en skön helg allihopa!

Vit tiger...

Denna dag började bra med en timmes härlig träning. Min sambo hade bjudit hem några vänner till eftermiddagen/kvällen på mat. När det var ca 1 h innan de skulle komma började jag känna ångest komma krypande. Jag blir så besviken på mig själv när jag märker att jag snäser åt både min stora tjej och min sambo om de på något vis "stör " mig lite för mycket när jag känner mig så. Undrar om det är den inre stressen och olust känslan som gör att det blir så? Tankarna liksom låser sig på att jag inte känner mig helt ok och små små ting som annars inte skulle röra mig i ryggen blir helt plötsligt jättestora störande moment och jag hugger som en kobra.

Imorrn ska kanske min sambos chef titta förbi, ingen hit för mig som ni kanske förstår. Men men ny dag nya möjligheter, det kanske går bra vad vet jag?

Min mormor är sjuk och har fått flytta till ett äldreboende. Idag har min mor och hennes bror varit och rensat/tömt en hel del av det sista i lägenheten. Mamma ringde och sa att hon bland annat hade tagit reda på en vit ganska stor gosdjurs tiger med svarta ränder åt mig. Larvigt? Näe inte alls.

Just den tigern har ett stort affektions värde hos mig. Jag kommer inte ihåg speciellt mycket från min barndom men hur tigern hamnade hos mormor kommer jag så väl ihåg. Jag var uppe hos mormor ( hon bodde ganska långt ifrån oss då) och bodde där några nätter och vi var nere på stan och fick syn på en leksaksaffär som vi bestämde oss för att gå in i. På något vis lyckades jag övetala mormor att hon skulle köpa den tigern, inte åt mig utan åt henne själv. Sen den dagen har tigern alltid funnits hos mormor och det känns roligt att den nu ska få komma till mig. Han får nog flytta in i minstingens rum och förhoppningsvis få ett långt behagligt gosdjurstiger liv här hos oss.

Nu är det lång tid efter läggdags för en trött fobiker mitt i livet så .... god natt på er!

Idag - en bra dag

Idag var min sambo ledig så jag fick lite egen tid. Jag drog iväg till ett köpcentrum några mil härifrån för att ta en titt om det skulle vara något kvar av mellandagsrean. Det var det absolut, för mycket fint kvar och tyvärr för liten budget. Det blev en hel del fina bra fynd både åt mig och barnen innan hemfärd :) Trots att jag inte var borta längre än 3 timmar så gör det så mycket att få en liten stund för sig själv. När jag först gick in i köpcentrumet kände jag mig lite olustig och blev lite varm, efter en stund släppte det och jag började känna mig bekväm.

Senare på eftermiddagen gick jag till mataffären här på orten för att handla. Två gånger under tiden jag var inne i affären kände jag mig illa till mods och kände att jag nästan höll på att börja rodna. På något underligt vis lyckades jag återfå kontrollen och jag kände hur känslan avvek och den begynnande rodnanden likaså. Puh, skönt!

I brist på annat att skriva idag passar jag på med lite tips:

Någon som funderar vad ni ska äta till middag imorgon? Tonfisklasagne med keso. Både nyttig och god, testlagade igår kväll och samtliga i familjen gillade den. Receptet hittar ni på recpet.nu.

Längtar ni efter att se en riktigt bra film? Warhorse! Vilken fantastisk film, förstår inte hur jag kunnat missa den. En av de bästa filmerna jag sett på länge.

Gokväll!

Nytt år, dans, åldersnojja och barnvakt...

Nytt år, nya drömmar, nya möjligheter. Hoppas ni haft en fin start på 2013!  Jag har precis varit på gymmet för första gången på länge eftersom jag varit förkyld i vad som känts som en evighet. Är fortfarande lite snuvig men nu kunde jag inte hålla mig längre och gud så skönt det var att komma hemifrån 1 h och röra på mig! Försöker få min sambo att haka på en diet i 4 veckor som ska göra så att man turbo tappar 6 kilo men det går trögt. Får nog jobba lite på övertalningen ett tag till, annars kör jag själv helt sonika.  Jag skulle vilja bli av med 2 graviditets kilon som envist hänger sig kvar. Men de brukar väl säga att inom ett år efter barnets födelse bör man ha gått ned till sin startvikt och i sådana fall har jag några månader på mig tillgodo. Om jag testar denna diet och den visar sig funka så ska jag nämna den här utifall någon mer skulle vilja testa.

Undrar vad detta nya år kommer föra med sig? Om jag fick önska skulle det nog vara dämpad ångest, nytt jobb och mindre renovering. Jag fyller jämnt detta år till min fasa! Hua hur kunde det gå så snabbt? Minns att jag i min ungdom tyckte det kändes som en evighet hit och nu sitter jag här. Hoppas jag klarar mig från en ålderskris bara.

På lördag inträffar något mycket ovanligt, jag och min sambo har barnvakt! Vi ska åka till ett lite mindre ställe på dans. Det ska bli riktigt roligt att få komma hemitfrån och göra något annat en stund utan barn. Jag hoppas att det går bra för mig, de två tidigare gångerna jag varit på detta ställe har det varit ganska ångestladdat för mig men nu känner jag mig ganska bekväm i situationen tror och hoppas jag :)

Natti natti