Bad day...

Dålig dag tyvärr, hade väldigt jobbigt under ett besök på apoteket och hälsocentralen idag tyvärr. Har märkt att jag blir " svagare" när jag fått för lite sömn / sovit dåligt. Alldeles blöt av " nervös svett " när jag väl kom ut därifrån. Så trist och det redan kassa självförtroendet som är näst intill obefintligt fick sig en törn åter igen.
Nu har jag nästan packat färdigt för vår lilla helgtripp i hopp om att allt kommer att gå så bra som möjligt och att jag inte ska tycka att det är alltför jobbigt.

Trevlig helg på er!

Röda prickar och gammalt folk

Mmm kanske lite konstig titel på detta inlägg men det är vad jag kommer att skriva om. Ni som lider av social fobi har ni tänkt på att det ofta går lättare med gammalt folk? Med det menar jag äldre människor, pensionärer och uppåt. På något konstigt sätt känns de inte lika skrämmande. Jag vet att på mitt gamla jobb där jag satt och tog emot männsikor i alla de åldrar så var det mycket sällan jag upplevde det jobbigt på något vis. Varför det är på detta vis har jag ingen bra förklaring till. Värst är nog att konfronteras med de människor som känns som att de ser rakt in i mig, i mitt djupaste innersta när de ser på mig. Detta måste ju vara något som har att göra med skam på något vis, hur det hänger ihop har jag inte lyckats klura ut ännu tyvärr. Skäms ju egentligen inte över mig själv på något vis och har inget att skämmas för men ändå kan dessa människor utlösa kraftiga rodnader hos mig. Blev rekommenderad en bok för längesedan som heter ilska,skuld och skam som man kanske borde läsa. Någon som läst den?

Nu till röda prickar eller kanske rättare sagt ett rött utslag. Det var nämligen det som fick mig att rodna idag :( Vi satt vid matbordet hela familjen nu på kvällen och hade besök av två grannar. Plötsligt frågar den ena: Vad har du gjort på halsen ? Har du blivit biten av någonting eller har du fått någon allergisk reaktion? HJÄLP! Då kommer oron och rodnaden som ett oönskat brev på posten tyvärr. Förmodligen reagerar jag på det här sättet för att all uppmärksamhet vänds mot mig helt plötsligt och då låser sig mina tankar.... får inte rodna får inte rodna... Och vad händer då? Jag rodnar såklart och känner hur jag inte vill se någon i ögonen och försöker titta bort och gömma mitt ansikte tills rodnaden och den tillfälliga, men ack så obekväma stunden än över.

I helgen kanske det blir dåligt med inlägg här, jag ska kanske åka bort en sväng men har inte riktigt bestämt mig. Om jag åker kommer jag vara utan dator en stund och förmodligen utsättas för mycket av de situationer/saker jag tycker är allra läskigast. Den som lever får se.

Nu ska jag ta och läsa lite innan jag ska sova, det gäller att passa på förstår ni när båda barnen sover för man vet aldrig hur länge.

Godnatt!

Fegis...

Fegis... det är just vad jag är idag! Skäms på mig! Borde ta med barnen och gå över till ett äldre grannpar där herrn i huset fyller år. Stora dottern är väldigt förtjust i detta äldre par ( får kakor, godis, glass och göra vad man vill där ). Men jag har en dålig dag och känner att det inte skulle bli särskilt bra om jag gick och det visade sig att det var mycket släkt och vänner där i deras yttepytte kök. Vi får se om vi kanske går senare ikväll eller tar det imorgon istället när jag vet att det inte borde vara mycket människor där. Nu gör jag precis tvärtom idag mot vad jag brukar säga... nämligen att man ska tvinga sig själv och fortsätta utsätta sig för läskiga situationer för att kunna leva och inte stänga in sig.

Over n out från dagens fegis

Slut på midsommarhelgen...

Ja då var det slut på midsommarhelgen och det tycker jag är skönt. Vi har haft en översocial helg och farit och flängt åt olika håll i dagarna tre. Har dock inte utsatts för något jag tyckt varit jobbigt på något sätt vilket känns bra. Är väldigt trött dock efter en helg som denna, skönt med en helt vanlig måndag då jag bara kan vara hemma. Tycker nästan det är bra att det regnar idag, det ger mig lite bättre samvete att bara vara inne och ta det lugnt med lite städning och hemmafix. Imorgon får gärna solen visa sig igen!

Häromdagen berättade min sambo att hans chef eventuellt ska komma och hälsa på oss någon dag framöver, min reaktion? Oro i kroppen direkt, tycker det är så jobbigt när det kommer människor jag aldrig träffat in i mitt hem, min privata sfär. Jag försöker tänka positiva glada tankar men de negativa hinner alltid före av någon konstig anledning.

Har inte så mycket mera att ventilera just nu så detta får räcka för idag. Trevlig måndag!

Upp och ner...

Så ser mina dagar ut, kvällar och nätter ska också tilläggas. Men nu var det ju inte småbarnslivet och bristen på sömn jag skulle skriva om utan något helt annat, själva anledningen till att jag startade denna blogg, nämligen min sociala fobi. Gårdagen innehöll BVC besök med lilla dottern och ett bankbesök. Måste säga att BVC besöket gick hyfsat bra, lite svettig på ryggen när jag gick därifrån men inte alls farligt. Bankbesöket gick inte lika bra, en liten tokvarm lokal gjorde inte saken bättre. Dagis och ICA gick bra. Summa summarum två bra, en hyfsad en dålig, överlag en ganska bra dag dock.

Imorgon är den här, midsommarafton och med den hög ångest för många. Jag sitter med lite feber och är tokförkyld så jag orkar inte riktigt oroa mig vilket är skönt. Som jag skrev tidigare så kommer vi fira med några av de vänner jag känner mig mest "trygg" med.  Det får gå som det går, tänker att det bästa är att ta det som det kommer även om det är svårt. Ofta brukar mina tankat vandra iväg i alla falla och bygga upp en rad olika obehagliga scenarier.

Funderar fortfarande på huruvida jag ska ge denna adress till mina närmsta vänner eller inte? Skulle någon snäll själ därute vilja ge mig lite feedback i denna fråga och lägga en kommentar? Skulle bli mycket tacksam. Hur tänker ni kring detta? Vet era närmsta vad ni fightas med vareviga dag?

Tidigare i mitt liv har jag hur tokigt det än må låta haft väldigt sociala jobb med kundkontakt varje dag. För x antal år sedan resulterade detta i att jag blev utbränd. Kombinationen med otroligt hög arbetsbelastning, negativ stress, dålig chef och den sociala fobin gjorde att jag kraschade totalt. Just då insåg jag inte att en del i problemet låg hos mig själv. Klart som fasiken att min fobi också var en del i detta. Tänk er att varje dag sitta vid en disk för att ta emot människor och hjälpa dem och samtidigt vara livrädd att du ska se ett bekant ansikte kliva in över tröskeln. Så fort det kom in någon person som hade minsta lilla anknytning till mig blev situationen otroligt jobbig. Det kunde vara kompisar, expojkvänner, pojkvän, svärföräldrar, personer som på något vis visste vem jag var och vart jag kom ifrån. Rodnaden, svetten och den något mer stressade och fumliga jag infann sig direkt. Önskan om att få sjunka genom golvet var många gånger det jag ville mest av allt.

Hör gärna av er, det skulle jag verkligen uppskatta och tycka vore jättekul.
Trevlig midsommar!

Måndag

Helt vanlig måndag.... otroligt att det redan är den 18 juni. Förstår inte vart tiden tar vägen, den verkligen flyger förbi. Vår yngsta dotter blev redan 2 månader i helgen. Hoppas och ber att mina döttrar ska slippa fightas med det här och drabbas av social fobi,det är verkligen inget man önskar någon annan.

Började läsa boken jag blivit rekommenderad häromdagen, Att välja glädje skriven av Kay Pollak. Har inte kommit så långt ännu då man tyvärr inte får särskilt mycket egen tid med två små. Det lilla bit jag kommit är i alla fall mycket lovande och boken handlar om hur vi med tankens kraft kan förbättra vår tillvaro och vår syn på livet. Detta är något jag tror starkt på för jag har märkt att under perioder då jag tagit mig tid till att tänka eller skriva positiva affirmationer också blivit bätte i den sociala fobin. Den jag oftast använder mig av är: jag kan och jag duger. Jag måste bli bättre på att ta mig tid till detta / komma ihåg för det har en så positiv påverkan att det inte är något man får slarva med!

Jobbiga moment idag? Hmm... svärmor tittade förbi oanmäld. Det kan jag uppleva som mer eller mindre jobbigt det är olika på dagar. Rodnande en gång då hon sa att hon tyckte att jag blivit så smal och att "gravid magen" försvunnit helt. Detta är ju något jag bara ska bli glad över att höra och inte stå som ett fån och rodna. Ahhh blir så trött på mig själv ibland, men men vad ska man göra? Det är väl bara att försöka acceptera sig själv och göra det bästa av situationen. Tror det är viktigt att inte låta ens tankar " slå " ner en alltför mycket.

Midsommar i antågande med stormsteg. Alla högtider kan ju vara mer eller mindre jobbiga för oss med social fobi. Postivit är att man ofta är utomhus på midsommar i alla fall och det brukar ju underlätta. Vi ska spendera midsommarafton med några av de vänner jag känner mig mest trygg och bekväm med om ni förstår vad jag menar.

Jag har berättat för min mor om min fobi och hon har adressen hit så hon kan läsa min blogg. Har dock inte vågat ens nämnt detta för min far. Trots att han har svikit mig så många gånger och inte varit särskilt närvarande i mitt liv är jag rädd för att berätta detta. Tror han skulle se på mig som jag var någon slags alien från yttre rymden innan mina ord sjunkit in. Jag funderar på att ge denna adress till några av mina närmsta vänner, jag menar de borde väl få veta vem jag är till 100% ? Då kanske de skulle förstå varför jag undvikit / undviker vissa saker om jag kan slippa...

Detta var allt för idag. Hör gärna av er.
Natti natti :)

Handla mat....

Handla mat kan ju faktiskt vara nog så jobbigt beroende på vem/vilka du kan stöta på inne på affären. Häromdagen när jag var in på ICA affären mötte jag en familj som vi faktiskt umgås med lite sporadiskt, men nör jag var ensam blev det ett jobbigt moment. Blir någon sjuk reaktion i min hjärna när allt fokus ligger på mig ( läs när det bara är mig de pratar med ) alltid lättare om jag har sambo och barn med mig. Kände hur jag började anta färgen röd men jag lyckades försöka hålla mig lugn och sakta kände jag reaktionen försvinna tack o lov. Det är ju så trist att rodna utan egentlig anledning man blir ju rent ut sagt förbannad på sig själv! På den lilla ort jag kommer ifrån finns två mataffärer, jag brukar alltid välja den mindre populära för där är det minst chans att stöta på någon man känner eller någon person från förr som kan tänkas veta något om mig. Jag hör själv hur sjukt detta låter men tyvärr är det så jag fungerar.

Jag har gått hos psykolog några ggr och fått rådet att fokusera på allt runtomkring mig för att vända tankarna/uppmärksamheten från mig själv. Detta är ett ganska bra tips och kan hjälpa i vissa situationer dock får man vara försiktig så man inte går in i det för hårt och riskerar att tappa fokus på vad den andre personen säger till dig. Du kan till exempel tänka på vilket material den andre personens klädsel är tillverkat i, hur det känns att ta på, vilken färg det är på väggarna runt i kring er etc, etc ja ni förstår vad jag menar.

Trevlig helg!

Fundersam...

Hmmm what to do? What to do? I den lilla ort jag kommer från kommer snart sommarens stora händelse i antågande och med den.... den gamla bekanta ångesten. Ett gäng gamla kompisar ska samlas för en liten nostalgi tripp innan utgång och jag är bjuden. Blir lite fundersam hur jag ska göra och känner oron sakta komma smygande. Hade det varit så att jag inte ammade och kunde intaga alkoholhaltiga drycker hade jag inte funderat då skulle jag gå och sedan följa med ut. Lets face it - alkoholen får ju ångesten att försvinna och den sociala fobin är som bortblåst. Minus med detta är att man några gånger lyckats blivit lite för full om det varit någon tillställning man varit väldigt nervös inför att närvara på. Jag kanske ska våga mig till förfesten för att träffa alla gamla kompisar...tål att tänkas på.

Har alldeles precis nyss avslutat ett telefonsamtal med en person på kommunen som vi tillhör. Jag framförde mina tankar och åsikter kring ett jubelidiotiskt beslut de tagit som påverkar vår vardag. Konstigt att jag inte känner ett dugg ångest/ oro över telefonen? Fast över telefonen vet ju jag med säkerhet att personen i andra änden inte kan se eventuella "nervös svettningar" eller intensiv rodnad om sådan skulle uppstå.

Klart slut för denna gång

Egen tid...

Vad är det? Det kan man undra med två barn i huset :) Trodde alldeles nyss att jag skulle få sitta ifred och skriva några korta rader men ack så fel en stackars mamma kan ha. Den stora som jag trodde sov för längesedan kommer upp och hittar på en rad olika anledningar och saker hon bara MÅSTE göra innan hon kan sova. Mitt under dessa diskussioner hörs skriet från lillmagen inifrån vårt vardagsrum.... det var den ensam tiden det. Ja ja som man bäddar får man ligga - ett mycket sant ordspråk. Amning är ju verkligen på två vis, mysigt  men samtidigt jobbit att vara något slags seven eleven.

Ja ja det blev några korta rader, nu skriks det för fullt i soffan så jag måste nog infinna mig med mjölkbuffén.
Klart slut!

Odramatiska dagar...

Nu var det några dagar sedan jag skrev något här, antar att det är för att de dagar som passerat varit ganska odramatiska. Ganska skönt måste jag säga.

Sommaren är ju en skön tid för många men kanske speciellt för en person med social fobi. Många möten och tillställningar sker utomhus och det underlättar i alla fall för mig. På något sätt blir de jobbiga situationerna och mötena mindre jobbiga när jag har "fritt" runtomkring mig.
Det var en period i mitt liv då jag rökte och det brukade vara min perfekta ursäkt för att kunna smita ut en stund om något började kännas för jobbigt. De där minuterna när jag fick stå därute helt ensam och samla mig innan jag gick in igen var värdefulla. Känna hur pulsen sakta lugnade sig och "nervössvetten" sakta tvingades tillbaka som höll på att bryta ut.  Jag slutade röka när vi fick vårt första barn och det är jag mycket glad över men jag kan fortfarande sakna att kunna ta en cigg då och då.

Vi hade främmande här för en liten stund sedan och det gick förvånansvärt bra. Då blir jag vid gott mod när ett besök inte känts alltför jobbigt :)

Otäck inbjudan...

Häromdagen gick jag för att hämta posten och vad låg i den högen? Om inte något så otäckt som en dopinjudan. Spontan reaktion - åhh nej. Det är så fel att reagera på detta sätt när jag egentligen borde bli glad. Det är en gammal kompis till mig som ska döpa sitt andra barn. Jag var på dopet av deras första men jag tror faktiskt jag tänker dra till med en vit lögn denna gång. Jag vill verkligen inte! Jag vet också att två av mina ex från förr kommer att befinna sig på det dopet. De var bjudna på första barnets dop och båda var där då så varför skulle de inte vara det denna gång? Eftersom jag mår som jag gör nu tror jag att jag besparar mig själv all ångest, magont, rodnad och svett och skippar det helt enkelt. Hemskt? Kanske det jag vet inte.

Idag är det Sveriges nationaldag och tyvärr är det dåligt väder. Är bjuden på grillat hos mina svärföräldrar på eftermiddagen/kvällen. Det ska i alla fall bli trevligt, det brukar gå hyfsat bra eftersom jag träffar dem rätt ofta och det är människor jag verkligen tycker bra om. Det underlättar också alltid när min sambo är med.

Funderar starkt på att prova medicinering och funderar på att boka en tid hos doktorn till nästa vecka. Man lever ju bara en gång.

Klart slut för idag!

Ångestnivå - hög

Tisdag och en ganska händelserik dag för en mammaledig. Skulle bege mig in till staden för efterkontrollen hos min barnmorska efter födelsen av vår andra dotter och vad tror ni händer ? Jag blir stoppad av polisen för första gången i mitt snart 29 åriga liv. Hjärtat klappade och jag blev mycket nervös, jag visste ju att jag inte gjort något men en polis är ju en mycket auktoritär person och bara det höjjer ju rädslan hos mig. Hur som helst så lyckades jag få fram mitt körkort och blåsa i alko mätaren, efter att blivit godkänd kunde jag pusta ut och köra vidare. Ångestnivå på en skala från 1 - 10 ? Hmm en stadig sjua.

Inte nog med detta dagen skulle visa sig bli värre. Uppe på barnmorskemottagningen kände jag mig mycket nervös inför vad som komma skulle. Detta trots att jag träffat min barnmorska som är jättetrevlig och go flera gånger men ett sådant här besök innebär ju att du är så utelämnad med något så privat som du bara kan bli. Slank in på toaletten innan det var tid för besöket och när jag kommer ut ser jag ett ansikte från förr. HJÄLP! Känner hur jag blir nervklen redan där av att se ett bekant ansikte, där i en fåtölj sitter en gammal klasskompis. Vi har följt varandra från lekis och upp till gymnasiet. Hon är en person jag tycker om men som jag inte träffat på länge och då går min sociala fobi på högvarv. Klarar mig från att rodna men känner "nervös svetten" rinna nedför min rygg och att det lackar i mitt ansikte. Vad konstigt det är att få en sådan reaktion för en person jag tycker om och inte är rädd för men ändå så händer det. Blir så trött att man ska behöva ha det på detta sätt, känns som jag ibland skulle vilja gömma mig för livet.

När det sedan var min tur och jag skulle in till barnmorskan kände jag mig inte särskilt fräsch som stått och svettats som en idiot ute i recpetionen vid mötet av min gamla kompis.
Besöket gick bra och mina svettningar upphörde sakta men säkert. Jag pratade om min sociala fobi med henne som jag berättat att jag har redan vid vårt första möte. Hon var snäll och förstående och sa några lugna ord om att alla har fobier, mer eller mindre jobbiga eller konstiga men att det inte är något man ska skämmas för. Hon rekommenderade mig en bok som heter Att välja glädje av Kaj Pollack som jag ska ta mig tid till att läsa. Nämnde också för henne att jag var kluven till frågan gällande medicinering för min fobi. Jag blev glad och lite smått peppad av hennes respons. Hon sade helt lugnt och naturligt: Varför inte livet är kort? Antar att hon meande att man ska göra det mesta av sin korta tid här på jorden och varför då slösa tiden med att må dåligt och att gå och vara rädd när man kanske inte behöver det, i alla fall inte ha det på den nivå det är idag.

Nu känner jag mig lugn här hemma i soffan och är vid ganska gott mod.

Ha det gott!

Måndag...

Åter en regning dag och solen fortsätter lysa med sin frånvaro. Båda barnen hemma idag eftersom den stora bara går tre dagar i veckan nu när hon fått ett syskon. Ångestnivå idag? Nästintill obefintlig. Enda som gjort mig aningens nervös är när grannen kom över för att kolla en grej men han är en person jag ser och träffar då och då så det gick bra. Det hjälpte också att jag såg honom i fönstret innan han kom, blir det bara en knackning så sätter nervositeten igång direkt. Kanske beror på att man inte vet vad eller vem man ska vänta sig?

Har lite ångest inför morgondagen dock... ska på efterkontroll hos barnmorskan efter att vår andra dotter föddes. Hon är jättesnäll och go och jag har ju träffat henne ett antal gånger förut men nu var det ju ett tag sedan och då kan min ångest ha förvärrats. Hoppas på att inte "nervös svettas" eller att rodna. Nu ska jag försöka få vår lilla dam att somna.

Over n out

Regn regn och åter regn....

Den rubriken beskriver verkligen denna dag. Inte klokt att det är 3 juni redan och solen lyser med sin frånvaro...
Inga sociala otäckheter på schemat idag, har varit på gymet för första gången sedan vår andra dotter föddes i april. På gymmet är det nästan helt säkert att vistas utan att jag ska behöva konfronteras med personer jag har någon koppling till så ångest nivån var näst intill obefintlig när jag knatade in där :) Fördelen med att bo på annan ort än vad man kommer från för en person med social fobi är just denna att det är sällan du behöver möta människor du har någon koppling till. Trots att jag känner på detta viset att det är skönt att bo där jag bor så saknar jag ändå att ha en riktig nära väm på orten. En riktigt bra kompis du kan vara totalt avslappnad med och ringa till när som helst och höra om ni ska ta en promenad eller hitta på något.

Jag vet inte hur jag blev på detta vis... det har liksom sakta smygit sig på denna dumma urlöjliga svåra fobi som ibland tenderar att styra ens liv :( Jag är egentligen inte på detta vis jag har absolut inget att skämmas för. Min sambo var på en fest igår som vi var bjudna till båda två,  egentligen ville jag följa men av flera anledningar tackade jag nej.  En mängs obehagliga scenarior hade ju redan hunnits spelats upp i mitt huvud redan när vi fick inbjudan.

Man kan fundera på hur något som fobi lyckas rota sig så in i h hårt i oss människor? Jag kommer ihåg när vi fick vår första dotter hur det var på förlossningen och bb. Till och med då när man har så obeskrivlig smärta och sedan efteråt när det enda man borde kunna koncentrera sig på är det lilla underbara nyfödda livet så var fobin med mig. Jag tyckte det var jättejobbigt att behöva träffa så många nya människor både på förlossningen och bb.

Det här med att ha barn för en person med social fobi är på både gott och ont. Missförstå mig inte jag älskar mina döttrar mest av allt i hela världen. Dagislämningar, bvc-besök, uppmärksamhet vid födelser, flera födelsedagar då det kommer människor på besök, utvecklingssamtal m. m listan kan göras lång men ni förstår vad jag menar.

Är det någon där ute som har testat medicinering för social fobi? Snälla hör av er till mig och berätta om era erfarenheter.

När jag var mammaledig med vår första dotter gick jag och fick hjälp hos en psykolog och det hjälpte en hel del. När jag sedan skulle börja jobba igen var det så svårt att få ihop allt med tider och scheman så sakteliga ebbade mina besök hos min psykolog ut. Jag funderar starkt på att ringa och se om jag kan få börja komma igen nu när jag är mammaledig. Mammaledigheten är också på gott och ont, att inte ha något "vuxenliv" och bara vara hemma mestadelen utav tiden gör mig sämre tyvärr. Jag mår aningens bättre och kan hantera flera situationer när jag utsätts för dem dagligen. Jag funderar på att börja gå på kyrkis med den lille så fort det drar igång igen efter sommaren men det är ett ställe som skrämmer skiten ur mig tyvärr. Snälla mammor och snälla barn, vad finns det att vara rädd för? Eegentligen? Ingenting! Men min sjuka hjärna har bestämt sig för något annat, ett besök där är tyvärr pest pch pina för mig men jag ska dit för min dotters skull och efter kanske tre till fyra gånger där så börjar det lätta. Till alla med samma problem som mig - bit ihop och isolera er inte! Hur skrämmande och otäck en situatuion än må verka tror jag att det är viktigt att vi utsätter oss för dem för att kunna fungera något sånär normalt som människor.

Nu har jag tömt mig själv på tankar och funderingar för idag -  oven n out :)

Kollar en teknisk grejj...

Ingen hejjare på datorer så denna text är bara ett test...

Mina första blogg rader...

Det är med darrande fingrar och viss nervositet jag skriver detta, jag ska beröra ett ämne jag skäms för och helst gömmer undan. Jag ska skriva helt öppet och ärligt om min sociala fobi, om vardagens olika situationer som kan vara otroligt obehagliga och jobbiga för en person med social fobi.

Jag är 29 år gammal och bor i en by med min sambo och två underbara döttrar. Min fobi kom någon gång i övre tonåren och har sakta eskalerat till vad den är idag.

Denna blogg är tänkt att hjälpa mig och andra som lider av någon typ av ångest. Förhoppningsvis är det någon som kommer läsa om min vardag och kanske höra av sig till mig så vi kan peppa varandra! Det viktiga är nog att inte helt stänga in sig utan faltiskt utsätta sig för de situationer man helst undviker.

Vilka situationer är det då som är jobbiga? Allt mellan himmel och jord men jag börjar med det som är så självklart för många... att öppna dörren på sitt eget hus när det knackar på. Detta kan medföra hjrätklappning, illamående och rädsla för mig.

En lista på andra saker som en social fobiker är rädd för: Luch på jobbet med många kollegor runt bordet, handla mat på affären, ute på stan och springa på någon du har någon som helst anknytning till, muntliga framträdanden, dop, bröllop, begravningar, födelsedagar... m.m ni förstår vad jag är ute efter.

Senaste riktigt ångestladdade händelse för mig var när jag skulle besöka mitt jobb för att via upp vår andra dotter som kom till oss i april. Trots att jag bara varit borta från jobbet ca 2 månader medförde detta besök svettningar, obehagskänslor och hjärtklappning - detta trots att jag ville hälsa på. Men all typ av uppmärksamhet är otäck för en social fobiker.

Hoppas någon därute kommer att följa mig och att vi kanske kommer kunna hjälpa varandra. Tror jag nöjjer mig med dessa rader som mina första blogg rader och skriver mer en annan dag.

Just ja om någon som eventuellt läser tror dig känna igen mig och veta vem jag är - snälla fråga mig när vi ör helt ensamma så slipper jag stå där som en tokröd tomat och vilja sjunka genom jorden. Trevlig helg på er allesammans!