Nervklent.

Rubriken på detta inlägg sammanfattar min känsla på grannpojkens kalas häromdagen. Jättemycket folk där, litet, trångt och varmt. Japp rena mardrömmen för mig! Försökte vid bron att övertala äldsta dottern att vi kunde gå dit lite senare när de flesta hade begett sig men jag hade ju sagt till henne att vi skulle gå efter dagis och hon var orubblig. Gillade inte alls situationen och blev ganska svettig på ryggen och kände mig illa till mods. Tackade nej till fika för att slippa sitta i det lilla trånga köket och höll mig i vardagsrummet där det var lite mer utrymme. Äldsta dottern fikade i köket glad i hågen trots att jag inte satt där.

I går kväll var jag återigen på spänn... min farmor, pappa och hans flickvän skulle komma på besök och gratta mig i efterskott. Vi har inte den bästa relationen och vi ses inte särskilt ofta så jag tycker oftast det är jobbigt när de ska komma och känner mig nervös och spänd. Det går bättre när jag hälsar på dem. Det är ju alltid värre av någon anledning när människor kommer till mitt hem.

Idag har jag varit väldigt trött, antar att det är för allt som varit denna vecka. Blev medbjuden tidigare i veckan att följa med ut ikväll genom jobbet och jag ville verkligen följa.Tyvärr var minstingen inget fan av flaskan ännu så jag fick vackert stanna hemma. Synd! Hade varit perfekt läge för mig att följa med ut med jobbet dels för att jag inte gjort något på evigheter och dels för att det inte var längesedan jag var in där och hälsade på. Det gäller ju att smida medans järnet är varmt som de säger. Går det nu längre tid mellan gångerna jag träffar kollegorna är jag tillbaka på ruta ett. Det blir lika ångestladdat och jobbigt att ses trots att jag tycker om mina kollegor och vill träffa dem.

Goodnight sleep tight!

Nu är det över.

Japp så är det, nu är det över! Färdig kalasat för denna gång. Det gick ganska bra måste jag säga, det värsta var nog dagen innan som jag skrev om tidigare. Blev så glad nu när jag loggade in mig och upptäckte att jag fått min första kommentar!!! Jätteroligt!

Dagens prövning: Födelsedagskalas i grannhuset, deras yngsta fyller tre och jag ska gå över med båda barnen när den äldsta slutat dagis för dagen. Hoppas verkligen inte det är mycket folk där!

En gammal kollega/kompis som jag inte sett på länge hörde av sig igår och frågade om hon och hennes nye kille kunde komma förbi på fredag. Jag blev rädd och kände att jag haft nog med spänning och oro denna vecka så jag avböjjde. Mycket för att min sambo jobbar sent och jag skulle förmodligen behöva ta emot dem själv och det var jag inte upplagd för nu. Skäms på mig! Avböjja något jag egentligen vill för min rädslas skull. Jag hoppas de vill titta över vid ett annat tillfälle istället!

Fler prövningar denna vecka: Två barnkalas till att eventuellt besöka. Vet inte riktigt om jag törs för jag kommer få åka själv med båda barnen på bägge kalasen i sådana fall.

Gårdagens prövning: Tandläkarbesök. Utvärdering: Gick hyfsat bra, lite " nervös svettig" på näsan till en början men sedan släppte oron och det gick bra.

Trevlig onsdag!

Krasch...

Snart inträffar något mycket jobbigt för en social fobiker.... jag fyller år. Alla normala människor kanske tycker det är roligt men det gör tyvärr inte jag. Möjligtvis att jag tyckte det var roligt när jag var liten, numera får dagen gärna vara över så fort som möjligt. Det är väl inte att fylla år egentligen som är grejjen utan det är den uppmärksamhet man får och att det kommer många på besök till mitt hem under samma dag.

Vet inte vad det var som gjorde det men idag blev det en krasch för mig. Det kändes helt övermäktigt att försöka få ihop en handlingslista och gå till affären och handla det jag behövde inför morgondagen. Jag bröt ihop i hallen och det kändes som jag inte fick luft. Efter att min sambo kramat mig hårt ganska länge började det sakteliga kännas bättre. Efter det gick jag o la mig och vilade en stund.

Hoppas jag är bättre inför nästa år då jag fyller jämnt! Vad jag önskar mig denna gång? Ett liv fritt från social fobi. Tyvärr är det nog bara jag själv som kan ge mig den presenten.

Natti natti på er!

Nu är det gjort!

Idag torsdag har jag en ganska skön känsla i kroppen, det är som en sten fallit från mina axlar. Igår var jag äntligen in till mitt jobb igen. Jag tog minstingen på snart fem månader med när största var på dagis och drog in till stan med fikat jag gjort i ordning åt arbetskamraterna. Ångestnivå - hög!

På väg in i bilen tänkte jag på vad min mamma sagt till mig över telefonen dagen innan -  det är konstigt, man kan inte tro att du är rädd för du ser så stark och trygg ut i dig själv. Med detta i tankarna om att i alla fall hon tycker att jag ser så ut så kände jag mig något starkare och försökte intala mig själv att jag skulle se stark och trygg ut när jag gick in på kontoret. Jag satt även och upprepade högt för mig själv i bilen -  jag kan och jag duger, jag är inte rädd det kommer gå bra, jag klarar det här, jag kommer inte svettas, jag behärskar situationen osv.....


Väl inne i stan kände jag mig till min förvåning lite lugnare än vanligt men fortfarande som en stor klump i magen. Besöket gick ganska bra, ryggen var ganska " nervös svettig" i början men inget i ansiktet tack och lov. En stor utmaning för mig är ju att ta emot de kramar man får när man inte vart in på kontoret på ett tag. På min arbestplats kramas man förstår ni....vilket jag inte är något big fan utav.  Efter jag befunnit mig där ett tag så gick det väldigt bra det är liksom den första halvtimmen som är mest jobbig för mig så fort det första släppt så går det bra.

I förrgår skulle jag få besök av min sambos syster och två av hennes barn, tyvärr klarar jag inte detta utan att hinna bli nervös innan de kommer. Tycks alltid ha svårt att ta emot främmande i vårt hem när jag är ensam hemma såvida det inte är de som står mig allra allra närmst då går det bra.

Häromdagen blev jag medlem i ÅSS - Svenska Ångest Syndrom Sällskapet. Det känns spännande! Skulle så gärna vilja komma i kontakt med någon som lider av samma problem och höra hur deras vardag fungerar och hur de försöker fightas mot sin ångest.

Over n out

Frustrerad...

Frustrerad det är just vad jag är på mig själv just nu! Imorgon är det en vad jag tror kommer bli en spännande auktion på min hemort som jag gärna skulle vilja gå på. I vanliga fall brukar jag trotsa min sociala fobi och göra saker fast jag är skiträdd men denna gång tror jag tyvärr att jag bangar ur.... Finns så många jag skulle kunna springa in i som jag skulle få svårt att möta, det är inte det att jag inte vill träffa dessa människor, det är det att jag inte vill behöva reagera som jag gör. Fy skäms på mig som låter min rädsla ta överhanden denna gång! Loppisar och auktioner är något av de roligaste saker jag vet men tror att det skulle ta " musten " ur mig just nu.

Ibland funderar jag på medicinering men stundtals mår jag så pass bra att jag tycker det verkar onödigt, sen i nästa svep kan jag vara ett nervöst vrak som skulle behöva det. Funderar fram och tillbaka om man skulle prova, är ju lite emot att ta en massa piller i onödan men man vet ju aldrig det kanske skulle förändra mitt liv till det bättre.

Trevlig helg!

Long time no written, long time still afraid...

Japp rubriken sammanfattar detta inlägg mycket bra. Jag har inte skrivit på länge och jag har känt min svärmor länge men blir fortfarande nervös när hon ska komma och hälsa på och jag är ensam hemma med barnen. Förstår inte hur det fortfarande kan vara så efter snart fem år men så är det. Kanske för att jag uppfattar henne som en auktoritär person och auktoritära personer gör alltid den sociala fobin värre. Även personer som det känns som kan se rätt igenom en har den effekten.

Idag har jag varit på ett ställe jag avskyr att besöka, det knyter sig i magen när jag ska gå in och är alldeles illamående av att behöva åka dit. Nej, det har faktiskt inte något med min fobi att göra för en gångs skull.... Jag avskyr att behöva besöka sjukhus det är bland det värsta jag vet. Jag var och besökte en nära väldigt kär släkting till mig som är mycket sjuk tyvärr. När jag satt där bredvid sängen slog det mig att ett sjukhus innefattar så mycket i en och samma byggnad.
Liv och död, hopp och förtvivlan, tillfrisknande och obotliga sjukdomar, hjälpande händer och tacksamhet. Ett hus fullt med allt mellan himmel och jord egentligen,en för mig skrämmande och förbryllande plats.

Hoppas ni njuter av en trevlig helg!

Zipp,nada,noll.....

Rubriken beskriver senaste tiden i mitt liv ganska väl. Har mått bra och inte varit i några otäcka utsatta situationer. Bra för mig, tråkigt för er som läser min blogg ibland.

Imorgon ska jag besöka en nära släkting som är mycket sjuk och befinner sig på sjukhus. Jag tycker verkligen inte om sjukhus ! Det har inget med min sociala fobi att göra men jag får en obehags känsla i hela kroppen så fort jag satt en fot innanför entrén. Är också rädd för min reaktion när jag ser min kära släkting, känner jag mig själv rätt så kommer krokodil tårarna som ett brev på posten.....

Funderar starkt på att göra en visit på mitt jobb också någon dag framöver, det är dock med fasa jag tänker på detta tyvärr. På mitt jobb är alla snälla och gulliga och vill kramas när man kommer. Är tyvärr inget big fan av att kramas med människor jag inte står väldigt nära och kan tycka att det är väldigt jobbigt. Är nog ingen speciellt kramgo människa över huvudtaget faktiskt när jag tänker efter. Hoppas att det kommer gå bättre denna gång och att jag inte kommer bada i " nervös svett ". Ska fundera några dagar och åka en dag då jag känner mig stark nog att utsätta mig för det!

Trevlig helg på er alla !