Håll alla tummar och tår för mig!

Måndagkväll. Jag har ju tidigare skrivit att jag har lite oklart vad gäller jobb till hösten då min föräldraledighet är slut, jag söker därför en del intressanta jobb. Alla jobb jag sökt skrämmer skiten ur mig på ett eller annat sätt, men man ska ju aldrig sluta utmana sig själv. Jag håller tummar och tår så hårt för ett utav dem, jag tror det skulle passa mig som handen i handsken!

Det har varit lite mycket nu på slutet på flera plan och det kommer efter nu känner jag. Jag är extra känslig eftersom jag kraschade för några år sedan i vad en del kallar för att " gå in i väggen " jag skulle nog vilja säga totalt jävla slut och dränerad på all energi och livsvilja/ utmattnings depression. Hur som helst gäller det att jag lyssnar till min kropp, känner så väl igen tecknen som kommer med lättretlighet och snäsighet, tryck över bröstet med mera. När detta kommer är det också lätt att jag blir sämre i min ångest, det går liksom hand i hand. Klarade dock besöket på den lokala mataffären bra idag, ångestnivå från 1 - 10 skulle nog bli en 2 så det var bra och skönt.

Nu tycker ni väl att jag trökar och velar men jag funderar fram och tillbaka kring att medicinera eller inte? Jag tycket verkligen det är jättesvårt!

Fler kommentarer efterlyses här på bloggen, jag älskar ju kommentarer både ris och ros är välkommet! Kom igen skriv till mig!

Hoppas ni får en fin vecka, jag tror inte jag har något speciellt läskigt denna vecka och det känns skönt. Ett mycket välbehövligt andrum efter mycket prövningar på slutet.

Kram till er alla.

Det kliar i fingrarna och allt vill ut..... men...

Det är så mycket jag skulle vilja skriva nu, det händer verkligen mycket som skrämmer skiten ur mig! Men jag kan inte till mitt stora förtret....det skulle vara lätt att lista ut vem jag är om "fel" person kollar min blogg. Frestelsen är så stor men jag står emot för att undvika att min faktiska identitet kommer fram. Jag har involverat mig själv i något ganska stort som gör att jag kan komma att prövas om och om igen under ganska lång tid. Det jag kan skriva är att jag utsatt mig själv för något väldigt läskigt idag som tyvärr utlöste "nervössvetten". Tur att jag hade jacka så att det inte syntes, jag blev så nervklen att jag fick byta tröja när jag kom hem för den jag hade på mig var fuktig på ryggen.

Jag googlade lite häromdagen och sökte på social fobi och bloggar och det finns en hel del, tyvärr tyckte jag att en del var rent deprimerande. Men det är väl så ångest är när den visar sitt värsta ansikte.... svart, kall och hård. Jag blir glad om min blogg kan hjälpa människor om så bara några få. Kanske den kan peppa någon som ser att jag gör saker trots att jag är skitskraj ibland, man kan vägra sin fobi att kontrollera ens liv. Det är absolut inte lätt och det är en kamp, men jag vägrar sitta ensam inne i mitt hus och inte leva mitt liv.

Dröm om morgondagen
Minns gårdagen
Lev idag

Kram på er och fortsätt kämpa!

Skör men ändå inte....

Igår gjorde jag något stort, något riktigt STORT! Jag satt tillsammans med fyra kompisar och drack lite vin. Ni kanske tror det var vinet som talade men tro mig jag var inte berusad och visste vad det var jag gjorde. Jag berättade, jag sa som det var. När jag berättade så brände tårarna bakom mina ögonlock och ville fram. Jag berättade för fyra av mina vänner att jag har social fobi. Mycket skrämande men ändå som en lättnad, det var skönt att få säga det, det lossnade en stenbit ur den klump som finns inuti. Jag fick mycket positiv respons, de tog det verkligen bra och tyckte jag var så strong som valde att berätta och de kom med frågor och funderingar som de hade. En kunde koppla ihop varför jag reagerat som jag gjort på olika sammanhang under vår gymnasietid och det var också skönt att höra, mycket av mitt förflutna har jag stoppat undan i glömskans fack. I min sociala fobi är jag för tillfället starkare, jag väljer att den inte ska styra mig och mitt liv. Ändock är det en kamp till och från, ibland vareviga dag.

Skör är jag vad gäller min stressnivå, jag har väldigt mycket kring mig just nu och i almanackan är det något uppskrivet varje dag, ibland flera saker samma dag som avlöser varandra med en halvtimme emellan. Mycket planering krävs för ditten och datten och för ett kontrollfreak som jag slukar det mycket av min energi. Jag som tidigare kraschat i stress måste vara jättenoga med att lyssna till min kropp. Ibland är det väldigt svårt, speciellt när jag tycker att jag känt mig hyfsat bra under en lång period. Häromdagen kom trycket över bröstet tillbaka och det är ett tydligt kvitto på att jag måste ta det lite lugnare. Vi alla vet ju att om stressnivån ökar brukar ångesten komma hand i hand med den, som ett ovälkommet brev på posten.

Jag hoppas ni haft en trevlig helg! Kram på er!

Greasy face deluxe.

Ja är det inte typiskt? Precis när jag smetat in hela mitt nylle med babyolja så knackar det på dörren idag..... Då kanske ni undrar varför i hela världen jag smetat in mig med olja? Jo för att jag var som en reptil igår som ömsade skinn...

Hursomhelst så var det en jättetrevlig granne och hennes son som knackade på för hon skulle höra om jag ville kolla igenom lite kläder efter hennes tjej innan hon donerade iväg dem. Jag bjöd in dem på tårta  som var kvar efter ettårskalas häromdagen. Trots världens mest greasy face så gick det bra! Det gick bra! Kan ni fatta? Lite nervositet kanske jag kände av men inte nämnvärt. Nu klappar jag mig själv på axeln och stoppar detta i bra att ha banken de dagar man inte mår så bra. Efter vi suttit och fikat en stund knackar det på dörren igen och det är ytterligare en mamma som jag börjat småprata lite med som ville diskutera ett ärende gällande barnomsorg här på orten där vi bor. Åter igen förklarade jag varför jag såg ut som en fet lax i nyllet :)  Och kan ni tänka er? Det hela gick bra, två bekantskaper som är väldigt nya för mig och jag kände mig ganska bekväm mesta delen utav tiden och lite, lite nervositet men just ingen att tala om. SKÖNT!

Häromdagen var det dags för kalas och som ni vet är inte detta min favorit syssla men a parent has to do what a parent has to do! För barnens skull gör jag allt som skrämmer mig och utsätter mig för saker jag kanske egentligen inte vill eller undviker normalt. Efter kalasandet var jag helt slut, förmodligen förväntansångesten som var boven till det hela. Barnen hade roligt och födelsedagsbarnet tyckte det var intressant med sina första födelsedagspaket och sin allra egna tårta som hon fick äta på egen hand. Mycket hamnade i håret och på golvet men min lilla tjej var nöjd!

Over n out

Vardag.

På bloggfronten intet nytt igen.....sorry men det händer inget spännande just nu. Zipp, nada, noll!
Ingen ångest eller oro och inget särskilt jätteläskigt att våndas inför och jag mår ganska bra för tillfället. Det enda som är på g är att minstingens ettårskalas närmar sig med stormsteg men jag orkar inte oroa mig och det är så skönt. Det blir som det blir och det är inget jag kan göra åt det.

Vad brukar andra blogga om när det är idétorka? Hoppas ni har en skön helg i alla fall. ÅSS tipsade om att det var tid att söka medel från Grapes fond nu om det är någon som är sugen. Kan vara värt fundera över.

Ha det bra!

Nöjd med mig själv!

Idag har jag gjort något som jag vanligtvis mår mycket dåligt utav och har världens ångest inför. Jag har ansökt om en utbildning som jag är väldigt intresserad av att gå och blev kallad till intervju. Intervjun var på förmiddagen idag och jag hade intrycket av att det bara var jag och han som skulle intervjua mig som skulle ses, så var inte fallet. Väl på plats visade det sig vara ett konferensrum och vi var hela 10 stycken där. Det var skolsittning så jag valde att sätta mig på främre raden ganska långt åt vänster. Vi fick en  massa information men var och en fick också svara på frågor om varför man tror sig passa denna utbildning, vem man är, vad man gjort tidigare med mera.....HUA! Sådant här brukar vanligtvis sätta skräck i mig men hopp om min förvåning det gick bra! Det kändes jättebra att vara så väl förberedd som jag var eftersom jag trott att jag skulle på en intervju med bara en person och att intervjun skulle likna en anställningsintervju bara det att denna skulle handla om utbildning. Jag vet inte varför om det var att jag satt längst ut på hörnet och hade alla antingen till höger om mig eller på raden bakom, det gick jättebra! Mina svar kom fort och de var bra också, ingen tillstymmelse till rodnad eller hack i talet. Kanske är jag starkare? Kanske har jag kommit längre i kampen mot min fobi? Vad vet man? Jag ska absolut inte ropa hej än, imorgon kan jag vara tillbaka på ruta ett.

Jag kommer ihåg när jag gick i gymnasiet, jag brukade vara så nervös inför de muntliga redovisningarna att det kändes som jag hellre skulle vilja gå och spy. I undersökningar som gjorts har det visat sig att tala inför en stor grupp/församling väcker mer ångest hos oss än vad ett besked om en dödlig sjukdom gör. Visst är det sjukt? Vad vriden våra sinnen är och att ångest att tala inför grupp kan vara så djupt rotat hos oss.

Jag är nöjd med min prestation på mötet idag och ska försöka bevara detta färskt i minnesbanken att plocka fram de dagar då det går/känns mindre bra.

Trevlig torsdagskväll!

För nära.

Det är helt sjukt vad fort tiden går, redan den 1 april. Jag hänger inte riktigt med känns det som. Idag har jag utsatts för en prövning. Jag och familjen var på en större ort i en leksaksaffär då jag helt plötsligt får se en kollega och hennes familj komma mot mig. Till en början ville jag helst bara försvinna och jag kände hur obekväm jag blev och rodnaden började komma. Sen försökte jag vända min tankar och det blev bättre, mycket bättre och jag lyckades  lugna mig och jag tror i alla fall inte att jag var något röd.

I helgen har vi haft barnvakt någon timme så vi kunde åka på dans och det gick bra förutom en sak som jag tyckte var väldigt jobbig. Medans min sambo var iväg och talade men någon gammal kompis på andra sidan av lokalen kommer en annan bekant till min sambo och sätter sig ner för att prata med mig. So far so good, bara det att han sätter sig väldigt nära så att hans ben snuddar vid mitt under bordet och det var inget som uppskattades utav mig. Jag tyckte det hela var väldigt jobbigt och jag hade svårt att bedöma om han bara ville vara sällskaplig för att han trodde att jag kände mig ensam eller om han faktiskt satt sig så nära av någon annan anledning. Hursomhelst så ville jag bara att han skulle hoppa iväg minst en meter med sig själv och sin stol.


Hoppas ni haft en trevlig ångestfri påsk!