Namnlös.

Imorgon är det nyårsafton. En dag fylld av ångest för många utav oss. Delvis för att den ofta innebär sociala sammanhang delvis för att den kanske för med sig ångest över vad man bör försöka ändra på hos sig själv. Nyårsafton liksom julafton, en dag full av förväntan.

Om ni skulle finna er själva sittandes imorgon kväll vid någon middag och ni känner ångesten komma krypandes... ett bra tips jag fick av en psykolog en gång är följande: Att lägga koncentrationen på något helt annat. Ponera att jag väljer kavajen på personen som sitter mitt emot mig. Lägg märke till vilken färg kavajen har, funderavilket fabrikat den är tillverkad i, hur tyget skulle kännas att ta på, var den kan vara köpt, vad den kostade osv. Ni förstår vad jag menar...vänninans örhängen eller vad ni nu fastnar för som kan avleda ångesten och förhoppningsvis leda den på villovägar bort i nyårsnatten. För hos oss där vill vi inte ha den.

Jag hoppas ni får en riktigt trevlig afton allesammans. Själv är jag och min familj bortbjudna till några vänner. Det ser dock inte så lovande ut i nuläge, minstingen är jätteförkyld och har feber. Vet inte hur sugen värdparet är på att ta emot oss i sådana fall och riskera att deras barn smittas. Jag hoppas på en helomvändning så att minstingen är fit for fight imorrn.

Det hade varit kul med en fin glad nyårsafton, den förra 2011 var en av de värsta i mitt liv. Jag bar på en oändlig sorg över att ha tvingats tagit ett av de värsta besluten  i mitt liv. Jag saknar min änglahund varje dag mer än ord kan säga. Jag hoppas min farfar som också älskade hundar, alla djur för den delen, tar väl hand om honom där uppe i det blå.

Ett riktigt gott nytt år allesammans!

Kram från mig.

Low battery....

Idag kom en av mina bästa vänner hit på ett efterlängtat besök. Det var så kul att hon kom! Fick mig verkligen att känna att det inte är så lätt att bo på en ort där man inte har någon familj eller någon riktigt nära vän. Jag har en vän här på orten som jag tycker mycket om men hon är också den ende tyvärr. Hur som helst så frågade min kompis idag en väldigt enkel fråga, hur mår du? Jag började gråta. Kanske inte är det bästa tecknet på att man mår bra eller? Jag kanske blev så rörd över att någon faktiskt tog sig tid att fråga hur jag mådde och verkligen ville veta, jag vet inte riktigt tårarna kom i alla fall. Här hemma förutsätts det att jag bara ska orka och orka känns det som. Jag vill bara skrika och stampa med mina fötter just nu känns det som... precis som ett barn fast jag skulle vilja skrika högre och få ur mig all min irritation och mitt missnöje. Som ni vet så är jag ju inte helt tillfreds med att "bara" gå hemma.

Nu till en helt annan sak, relationer. Hur F gör man? Ibland fantiserar jag om att bli särbo och ibland till och med hur det skulle vara att separera. Kanske är det mitt stora behov av ensamhet och egentid som gör att dessa tankar kommer när jag aldrig får en stund för mig själv. Jag är så tom på energi och ork att jag inte tycks ha något över för mig och min sambo just nu. Jag vill bara vara själv, ensam. Hur gör de där sällsynta paren som faktiskt verkar vara uppriktigt innerligt kära efter flera år, barn med mera? Jag längtar efter att få känna mer än vardag och tristess. En gång har jag varit så kär att det känts som jag inte kunnat leva utan just den människan. Lite som Kent har en låt som går... jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor...

Nu är ni väl dödströtta på att läsa om mitt gnäll, ber om ursäkt men det är så skönt att få "ventilera" sig någonstans. Jag hoppas att ni alla haft en fin jul med mycket kärlek. Det blev inte mycket sagt om ångest idag men det kanske också är bra ibland.

Godnatt!

Ena dagen si andra så....

Vad konstigt det är... hur olika på dagar det kan vara. Häromdagen var jag in på mitt gamla jobb, mitt nuvarande jobb och till frissan och inget kändes speciellt jobbigt. Det gick faktiskt bra. Idag när jag gick för att handla fick jag världens ångest vid kassan, kände hur jag höll på att börja rodna helt utan vettig anledning och hade svårt för att möta någons blick. Förstår inte varför det blev så idag, vad var skillnaden idag från häromdagen?

Idag har vi julspurtat här hemma, den här sista veckan kom som en chock för vår familj. Vi har liksom inte fattat att detta var sista veckan innan jul. Vi har städat badrummet, dammsugit, skurat, tvättat, skottat, gjort köttbullar och julskinka med mera. Vi ska för första gången sedan vi flyttade in i vårt hus åka bort på julafton och fira den någon annanstans. Hoppas det blir bra och hoppas väglaget inte är alltför förädiskt.

Vad ni än gör, hur ni än firar eller inte firar önskar jag er en riktigt fin jul med hopp om ett ångestfritt 2013!

Kram på er

Skriet från den föräldraledige....

Ibland blir jag att känna mig så frustrerad att jag bara skulle vilja gå ut i skogen och skrika. Jag är ingen sådan där mamma som tycker att föräldraledighet är en dröm på små rosa moln. Visst är det mysigt och jag är väldigt tacksam för den generösa föräldraledighet vi har i detta land. Men min hjärna ( som känns som den håller på att förtvina) vill ha något mera. Den blir helt enkelt inte nöjd av att vara ett twentyfourseven för allt och alla i detta hem. Jag tar hand om barn, städar, tvättar, eldar, matar, lagar mat, plockar fram, plockar bort på bordet, diskar, plockar... och så håller det på om och om igen. Jag skulle ge mycket för att bara få vara för mig själv en stund och andas. Göra något som jag tycker är roligt och får energi av. Jag behöver intellektuell stimulans!

Ibland är det till och med så jag blir sur på min sambo om han vill kramas eller ge en godnattpuss för då har jag varit " allas" hela dagen. När jag äntligen är själv för första gången på hela dagen utan att någon tjatar, skriker eller kräver något av mig vill jag och orkar inte heller att ytterligare en person ska komma in i mitt lilla korta "andrum". Ni kanske tycker jag låter helt väck men det är så jag känner lite di och då beroende på hur dagarna vart.

Julen står för dörren och därmed hög ångestnivå för många. Försök att inte stressa upp er i onödan för då blir ångesten tyvärr värre, stressen har ju den inverkan på oss. Försök ta julen med ro. Jag vet att det inte är lätt med allt som julen innebär men försök stanna upp ett tag. Jag hoppas att mina älskade små barn ska somna tidigt en kväll. Då ska jag slå på en fejk julbrasa på dvd så vår tv får fungera som eldstad, ha en varm kopp glögg i handen, titta på vår vackra gran med alla fina dekorationer och försöka få en förnimmelse av den magi jag kände som barn när julen kom.

Om jag inte skriver något mer innan självaste julafton så önskar jag er en riktigt riktigt fin jul fri från ångest!

8 timmar...

Nu var stora dotterns födelsedag över. Jag missade upp till 13 i tidningen med 8 h - j skit! Satt häromdagen och skulle lägga in det via datorn men tji fick jag. Det var senast kl. 14.00 det skulle vart inne ett visst antal dagar innan den aktuella födelsedagen. Shit! Jag blev att känna mig som en crappy mum. Inte nog med detta, några dagar innan födelsedagen får hon magsjuka stackarn, tvättmaskin gick varm och vi tvättade för brinnande livet... vad händer? Tvättmaskinen som inte ens är två år gammal går sönder, precis vad man behöver så här i juletider och under magsjuketvättshysteri.

Tyckte synd om henne på hennes födelsedag, knappt någon vågade komma med rädsla för att bli magsjuka eller så vågade de ej ge sig ut med bilar pga det kalla vädret , minus 25 - 30 var det häromkring. Hon blev dock väldigt glad för de få tappra själar som kom.

Som vanligt så är födelsedagar ingen big hit i min bok, är inte så förtjust i dem.  Vet att det förmodligen låter väldigt ego att skriva så här men nu känns det drygt att det kommer folk lite då och då för att gratta i efterhand. Tycker det är så skönt om allt kan vara avklarat på en dag. Dels för min rädsla eftersom jag inte känner mig helt bekväm med huset fullt av folk och dels ur en praktisk synpunkt. Man har ju ändå förberett så det finns en massa att bjuda på den aktuella dagen.

Idag ska vi på lusse på dagis, hoppas det går bra. Brukar bli så trångt och varmt med alla föräldrar, far och morföräldrar som ska vara med. Dagsformen kommer visa hur det går för mig, känner mig liksom varken eller idag. Nu måste jag sluta och gå och ta upp lilltjejen som precis vaknade.

Ha det bra!

Jag har inte glömt...

Att jag har en blogg. Det händer inte så mycket just nu så jag har inte mycket att skriva om. Häromdagen hade jag världens ångest över att gå på affären men that is about it. Stora dotterns födelsedag är i antågande och det kan jag känna som lite jobbigt/läskigt men det visar sig hur det går, den som lever får se. Mitt flow verkar vara till ända, känner mig mer orolig och nervös över lag just nu varför vet jag inte riktigt.

Ha det gött och klä er varmt där ute i vårt avlånga vintervita land!

Stå emot!

Idag när jag satt och bläddrade igenom reklam högen som kom med posten idag så slog det mig att detta är en farlig tid för oss med social fobi. I många av de reklamfoldrar jag bläddrade i så fanns text där man även uppmanade till att  handla från dem via deras nätsidor. Jag ville bara uppmana er med samma problem som jag: Stå emot! Vi behöver utsättas för det som skrämmer oss mest, försök stå emot frestelsen att bara klicka hem alla klappar. Försök istället tänka att julbestyren ute i handeln är värdefull träning. Är det alldeles för läskigt så försök att hitta en "gyllene" medelväg, advent och jultider ska ju vara en tid av glädje och mys.

Hej hopp!

Flow

Ett tillfälligt flow, ja så känns det!
Igår skulle en vän som jag inte sett på evigheter komma och det gick bra! Jag kände mig lite nervös innan men inte alls så som det brukar vara. Innan hon kom var vi på BVC och även det gick bra med doktor och BVC sköterska i ett litet trångt rum som jag annars tycker är läskigt. Dagen avslutades med ett besök på dagis som hade ordnat ett mycket bra event. Hela huset var fullproppat med folk och även det gick bra till min förvåning. Kan inte låta bli att fundera vad det beror på att jag plötsligt känner mig starkare och mer självsäker.

Medans järnet är varmt tänkte jag att det var lika bra att ta tillfället i akt idag så jag åkte till Kyrkis med minstingen. Det gick bra, kan ni tänka er? Knappt så jag kan.

:)

Zipp, nada, noll.... trist

Japp händer inte mycket här inte. Det innebär också inte mycket att ha ångest för just nu = dåligt skrivet här. Lite orolig inför morgondagen då en gammal kompis kommer på besök med sina barn. Har inte sett henne på jättelänge men förhoppningsvis ska det gå ok.

I lördags var jag på prova på tarot inne i stan. Jättespännande, har vart en gång förut också och blev lika fascinerad denna gång. Hur som helst så sätter sådana här saker sprätt på mina tankar och jag blir en smula missnöjd med tillvaron. Visst är det mysigt att vara föräldraledig men mitt inte skriker efter att få göra något annat än att laga mat, tvätta, diska, mata och ta hand om barnen. Skulle vilja göra något helt nytt med mitt liv men vet inte vad det är, jag vet egentligen inte vad som riktigt intresserar mig. Skulle tycka det var jättespännande med en ny inriktning i livet, kanske utbilda om sig eller försöka skaffa sig ett nytt jobb. Beundrar dem som tycks vetat vad de vill ända sen barnsben, det måste vara så skönt att ha sådana tydliga mål.  Jag vill veta vad jag drömmer om, vad skulle göra mig lycklig? Svåra frågor, inte en tillstymmelse till svar. Känner mig kluven, ibland vet jag inte ens om jag vill bo där jag bor.

" Everyday is antoher chance to make your dream come true "

Lite jobbigt...

Igår satt jag ut en annons på en mycket känd säljmarknad och vips så ringde det i min telefon. Det var en person som ville komma och titta och eventuellt köpa det jag lagt ut. Tänkte genast: vad skönt att de kommer med en gång, söndag och sambon är hemma = inte lika jobbig upplevelse för mig när jag inte är ensam.  Så gick det några minuter till och jag var nere i tvättstugan och hängde tvätt, när jag kom upp igen fick jag veta att de ringt och sagt att de skulle komma imorgon ( idag alltså ) och titta istället. Tji fick jag! Nu visste jag ju inte längre vilken tid det rörde sig om och om jag skulle vara själv eller om min sambo skulle hunnit hem.

När det ringde idag på förmiddagen fick jag veta att de ville komma klockan fyra, trots att jag inte ville detta så sade jag motvilligt ja. Jag skulle ju vara hemma och vill jag bli av med denna pryl så får jag väl för f skärpa mig tänkte jag...
Ju närmre klockan kom fyra desto nervigare var jag och tyckte att det hela kändes mycket olustigt.

Summa summarum = pryl såld med blossande kinder och ökad kroppstemp. Ändå måste jag väl säga att det gick hyfsat.

Klart slut!

Nära inpå...

När någon kommer för nära kan jag uppleva det väldigt jobbigt, bland annat har jag svårt för att kramas med människor som jag inte aser mig vara så pass nära att vi behöver kramas. Idag har jag haft en vän här på förmiddagen som är sömmerska. Hon ska hjälpa mig sy om några saker i min garderob. Längtar verkligen efter en svart toksnygg klänning som jag vet kommer bli super med lite modifikation. Men nu var det ju inte kläder jag skulle skriva om utan att jag kan tycka det är jobbigt att vara fysiskt nära någon. Trots att hon är min vän tyckte jag det var ytterst jobbigt att ha någon krypa längs benen och måtta och mäta. Blev aningen svettig, tur att det var en vän till mig annars hade jag upplevt det hela ännu värre. Nu ska jag förbereda kvällsmaten så det går så smidigt som möjligt ikväll när jag är gräsänka.

Ha en bra onsdag allesammans!

Skönt!

Idag är jag ganska tillfreds med mig själv. Jag var på Kyrkis med minstingen och det gick tämligen bra. Lite pärlor på näsan men annars helt ok! Hoppas det går så pass bra nästa gång också, bara första och "värsta" gången är klarad så känns det inte lika skrämmande. På fredag är det träff med ÅSS som jag skulle vilja gå på men tycker inte det är riktigt rättvist mot min sambo att dra iväg en fredag kväll igen, har ju vart ute och flängt två fredagkvällar nyligen med ganska kort mellanrum. Nu ska jag bege mig till spisen och svänga ihop lite kvällsmat, idag blir det enkelt: stekt falukorv, stuvade makaroner och rårivna morötter.

Jag kan och jag duger! ( Mycket bra affirmation att upprepa för sig själv varje dag )

Dinerad och klar

Igår kväll var jag ut med mina kompisar och åt och allt gick bra. Vi hade jättetrevligt med massa prat och tok. Jag slapp undan den ganska nyöppnade retaurangen vilket jag tyckte var skönt. Vi var på en ganska medelstor "lagom" restaurang med god mat och skön stämning. Hoppas de andra matgästerna inte satt i halsen när de hörde min ena vännina babbla på om ditten och datten ( man skulle kunna likna henne vid Samantha i Sex and the city, inget illa ment vännen om du läser detta) då förstår ni hur jargongen lät :)

Goda vänner är ovärderliga här i livet! Kram till er!

Natti natt!

Drygt!

På fredag är det tänkt att jag ska ut och äta med två av mina bästa tjekompisar. Är lite förkyld och har en liten formsvacka just nu så när det nyss kom ett mess om att de ville gå till en ganska nyöppnad restaurang var den första reaktionen - drygt! Något som ska kännas kul blev helt plötsligt jobbigt. Blev till och med att känna att jag ville stanna hemma och följa med sambon och barnen och gratta en släkting istället.

 To be continued....

Nervös i onödan

Hej hopp!

Idag snöar det och det börjar bli vitt ute. Jag gillar hösten/vintern jag tycker det är en mysig årstid trots sin kyla. Det var tänkt att en kompis till mig och hennes barn som jag inte sett på mycket länge skulle komma och hälsa på oss idag. Jag har varit ganska nervös inför detta. Helt i onödan visade det sig då mina barn blivit sjuka så vi fick ställa in vår träff. Kanske lika bra det så slapp hon halka hit i detta väglag, första snön brukar ju vara lite av en chock varje år för många bilister. En del kör ju så man blir mörkrädd!  Hoppas dock att vi ska kunna ses snart trots min oro, får bara första kvarten gå när de kommit så borde jag klara mig fint.

Imorrn ska jag in till sjukhuset i ett ärende som gäller mig. Har barnvakt som kommer så jag hoppas det ska gå bra (första gången den lilla har barnvakt). Jag borde vara hemma på någon timme dock. Håller tummarna att allt går bra för mig, gillar ju verkligen inte sjukhus. Får kalla kårar bara jag stiger in i entrén.

Trevlig måndag!

Piss, skit och fan hans mormor....

Är så arg och besviken på mig själv idag så jag snart börjar koka! Imorse när jag steg upp så bestämde jag mig för att åka till Kyrkis med den lille för första gången med henne.  Kände hur humöret blev sämre och sämre och inte blev det bättre av att den lite äldre dottern gick som en svans efter mig när jag skulle försöka packa och få på mig själv kläder med något knappt om tid. Tyvärr var jag en aning vresig mot henne trots att hon inte gjort ett dugg fel. Blir riktigt arg på mig själv samtidigt som jag får dåligt samvete gentemot den äldre dottern som fick ta en del snäsningar för att jag var stressad/ rädd/ ångestfull. Tanken på hur det gick första gången jag var där med den äldre dök upp igen och genast var ångesten där. Jag kommer ihåg att jag var sjöblöt av "nervössvett" första gången jag var där med henne

När jag dragit på mig ett par jeans och en tröjja höll jag på att ge upp och börja gråta, jag tyckte att jag bara såg ful och tjock ut. Jag vet ju att jag inte alls är tjock och personer har sagt till mig att jag är fin och vacker ( jag tror ju självklart inte på dem och kan inte ta till mig komplimanger). Då var min dåliga självkänsla också i farten imorse och tröck ner mig helt.

Summa summarum: En ledsen uppgiven mamma med dåligt samvete för att ha snäst åt den äldre.
Trotsade min princip att tvinga mig göra saker fast jag är rädd. Jag gav upp i hallen och skyndade mig byta om till träningskläder och packade gymväskan istället och drog till gymmet efter dagislämningen av den stora damen.

Piss, skit, fan, morr...... Ja ja hoppas ni har en bättre torsdag än jag! Keep on fighting!

Likgiltig...

Idag är det en mycket intressant föreläsning om självkänsla jag hade tänkt gå på. Tyvärr har jag en lite dålig dag och känner mig på något konstigt sätt likgiltig inför det mesta.  Att ta bilen och åka 5 mil i mörkerkörning känns inte så kul ikväll. Hade tänkt mött upp min mor men det fanns inga bra tågförbindelser som passade för henne för att kunna ta sig hem sedan  i lämplig tid. Samma problem var det för mig om jag skule tagit bussen in till stan passade utmärkt men hem passade inte alls tyvärr.  Vi håller tummarna att denna föreläsare kommer en gång till och att vi då är på rätt humör och att de kommunala förbindelserna passar lite bättre tidsmässigt.

Nu ska jag försöka få i mina barn en sen lunch innan vi får besök, ett besök jag hoppas ska gå så smärtfritt som möjligt för min del. I går öppnade jag dörren en gång utan att känna minsta lilla rädsla :) Och i lördags hade vi middagsbesök och det gick riktigt bra det med! Upp och ner hela tiden liksom livet själv.

Trevlig måndag!

Stillsamt

Stillsamma dagar av vardag flyter förbi i en hejdundrandes fart, nästan så man blir rädd. Ibland blir jag rädd att jag ska sitta och fundera vad det var som egentligen hände när jag börjar närma mig 70 årsåldern ( om man är så lyckligt lottad och får leva så länge). Jag måste bli bättre på att uppskatta här och nu, tiden som är kommer aldrig igen och jag måste försöka göra det bästa av den. Kan ibland uppleva mig själv som deprimerad till och från, undrar om det hänger ihop med min fobi?

Som jag skrivit lite tidigare så vet ni ju att jag gjort ett tappert försök att förnya min stackars garderob. Sakta, sakta smyger det sig in en del färger - inte bara svart längre. Kanske inte knalliga färger men ändock färg och det är ju ett steg i rätt riktning. Att jag tidigare bara valt svart och grått oftast bottnar nog i att jag egentligen inte vill synas , att en del av mig stundtals vill vara osynlig.

Godnatt!

Lång söndag

Av någon konstig anledning känns denna söndag oäääändligt lång. Började dagen på gymet och efter det har tiden krypit fram.

I fredags gick jag på möte och middag med ÅSS, jag är glad att jag bestämde mig för att deltaga. I bilen på vägen in till stan var jag mycket nervös över att gå på ett möte och middag med personer som jag aldrig träffat. Jag var ute i god tid så jag hann gå i några affärer innan det var dags att bege mig till restaurangen där vi skulle träffas. Det var bra för mig att strosa runt i några affärer innan, det skingrade mina tankar och tog udden av den värsta nervositeten. Väl på plats gick det över förväntan,, kanske för att jag visste att det var människor som också lider och har samma, liknande eller flera problem . Alla var mycket trevliga och det var jätteskönt att tala med människor som verkligen kunde relatera till det jag beskrev. Hoppas bara de inte tyckte jag var för frågvis !

Hur som helst så är jag glad och en aningens stolt över att jag tog mod till mig och åkte :) Sov gott !

Vardag.

På västfronten intet nytt finns det en bok som heter har jag för mig ? Kanske jag skulle rubricerat detta inlägg: på bloggfronten intet nytt :)

Var in till jobbet härom dagen, gick ganska bra. Sämst gick det nog inne hos chefen men så brukar det vara, de personer jag finner auktoritära kan det gå sämst med eller personer jag på något vis känner mig underlägsen.

Igår gjorde jag något jag inte gjort på mycket länge, jag hjälpte till i en ladugård här i faggorna och mjölkade kor. Det var uppfriskande att få gå där och med alla kor och kalvar. Jag tycker det är så mysigt att vara med djur, de får mig att må bra. Hade jag inte varit så blödig som jag är skulle jag försöka utbilda mig till djursjukvårdare eller veterinär tror jag.

Dagens outfit i brist på annat att skriva... ett par ledsna gamla urtvättade mjukisbyxor som borde vara förbjudna att bära, till dem en gammal svart vit randig favvo tröjja. Skönt men inte så snyggt.

Ha en trevlig tisdag allesammans och njut av alla vackra höstfärger ute!

Ny garderob...

I helgen fick jag för första gången på väldigt länge åka till ett stort köpcentrum utan barnen! Förväntningarna var höga och shoppinglusten på topp. Jag hade också en rejäl budget för en gångs skull, jag hade fått en del presentkort och pengar när jag fyllde år. Det var så skönt att sätta sig i bilen och åka iväg själv, inte behöva ha hundra miljoner saker med mig som alltid annars när vi ska någonstans. Efter x antal timmar i köpcentrumet och alla klädaffärer var avverkade hade jag kalsonger till min sambo och ett blöjjpaket åt minstingen - jippie! Det var som att min shoppingförmåga var som bortblåst... jag gick omkring och tittade men fick som någon sorts blackout såg ingenting, ville inte prova något, såg inte vad som skulle kunna passa ihop och så skulle jag kunna fortsätta forever and ever. I en skoaaffär precis innan jag skulle åka hem ser jag två bekanta ansikten, jag som hit tills hade klarat mig igenom hela köpcentrat utan ångest. Nu kom den i form av svett på ryggen och nosen. Det var två damer som är släkt med ett ex till mig, båda är jättetrevliga och jag tyckte det var kul att träffa dem men ändå infinner sig mina problem.

To do or not to do? Det är frågan nu. Inom kort kommer det vara middag och möte denna månad som hålls av en förening jag nämnt tidigare här på bloggen för människor som är lider av någon typ av ångest. Jag är sugen på att gå men skrajj också, jag har nästa vecka på mig att ta en lång och hård funderare om huruvida jag ska vara med eller ej. Skulle ju kunna vara både intressant och kul.

Veckans scary: Ska kanske drista mig till att gå in på jobbet på fredag.

Ha det så bra allesammans!

Helgen som passerat...

I lördags var jag på klädbytardag här på hemorten. Usch och fy! Att jag inte lär mig? Jag vet ju att det kommer vara packat med föräldrar och barn prick kl. 10.00 när dörrarna öppnas. Det var som en ström av människor in i byggnaden. Varm och otäckt blev det. Förstår inte varför jag utsätter mig för sådana saker när jag vet att det kommer trigga min ångest. Det var väl lockelsen av det perfekta fyndet kan jag tro :)

Igår var jag och barnen in i en butik på orten där jag kommer från, det gick inte så bra. Tror vetskapen om att jag kan kunna komma att springa in i någon bekant räcker för att göra mig nervös. Lite svettigt blev det och lite jobbigt var det, tog dock mod till mig och gick in i butik nummer två för dagen . Hade egentligen tänkt besökt tre butiker men jag kände att efter nummer två hade mina nerver fått nog med spänning för dagen.

Summa summarum efter besök till min hometown: Mycket trevligt att träffa familjen och roligt att träffa min kompis som bor där och hennes barn. Nu ska jag kila iväg för dagis hämtning....

Trevlig tisdagseftermiddag!

My hometown...

Snart ska jag ta kidsen och jag bege mig mot mina hemtrakter för att stanna där två dygn. Hua! Hoppas jag inte springer in i någon person jag är rädd för att möta. En kille som jag dejtade av och till i många år bor kvar på min hemort och jag har inte sett honom på väldigt väldigt länge. Ett möte med honom skulle vara mycket jobbigt att genomgå. Kanske för att jag var tokkär i honom och rodnade som en idiot i början av vår bekantskap när han kom in där jag jobbade. Tror till och med att han kan vara en del av början på min fobi, låter kanske knäppt men jag tror faktiskt det. Generellt sett så vill jag hekst inte alls möta personer från förr som känner igen mig. Varför vet jag inte, jag har absolut inget att skämmas för egentligen. Sometimes I can´t believe all the crazy things that goes on in my head....Ibland önskar jag att jag blir så j less på att vara på detta vis så att jag inte längre orkar byr mig och hjärnan bara stäger av och sim salabim så är min fobi borta!


Tyvärr har det inte blivit mycket skriva ett tag för det har mest varit vardag utan några speciella händelser. Hoppas ni alla får en jättetrevlig helg! Jag rapporterar nästa vecka hur mitt hemortsbesök artade sig.

Natti!

Svettigt.

Men av en helt annan anledning än ångest! Har precis kommit hem från ett pass dansaerobic och shit pomfritt, det var inte det lättaste! Ska ge det några ggr till få se om kordinationen lossnar. Vore bra att ha ett pass att kunna kombinera mitt gymmande med. En sak är säker i alla fall: Träning och rörelse får mig att må bättre, jag känner mig starkare. Inte bara fysiskt utan även mentalt och det behövs ju för att orka kämpa med denna j fobi.

På torsdag kanske jag ska utsätta mig själv för något jag tycker är skitläskigt. Kyrkis! Kan ju vara roligt för min yngsta som nu hunnit bli 5 månader och för mig ( efter en stund dock ). Kommer ihåg första gången jag gick dit med vår äldsta. " Nervössvetten " flödade och jag ville sjunka genom golvet och tyckte det hela var mycket otäckt. Men vad gör man inte för sina barn? Jag ska suga på denna karamell ett tag till så får nog min allmän status avgöra om jag går eller ej den dagen.

Natti natti

Prickig korv...

Japp that´s me! Har lyckats ätit något som jag helt klart inte tål. Fått en fin present till helgen i form av en allergisk reaktion from hell :( Prickarna är självklart så snälla att de sätter sig i fejjan.....Om jag inte är sugen att vistas bland folk i vanliga fall så är jag det absolut inte denna helg. Eftersom jag ammar var det inte mycket medicin jag fick ta heller, fick en mild som jag hoppas ska hjälpa lite.

Till er prickfria  ha en riktigt skön trevlig helg!

Händelselösa dagar...

Nu är jag inne i en period igen då inget händer.... alltså kan inte så mycket bli jobbigt heller. Det är väl både på gott och ont antar jag. Att inte utsättas för det man riktigt skrämms av kontinuerligt gör ju att det blir värre sedan när det inträffar.

Har en otäck händelse framför mig näst nästa helg. Jag har anmält mig till en klädbytardag på min hemort och jag vet att det kommer bli en jobbig upplevelse för mig att åka och lämna de saker  jag vill försöka sälja. Tidsintervallen som detta ska göras på är 30 minuter och det är jättemånga som ska in i lokalen samtidigt för att lassa upp det man tröttnat på som kan glädja någon annan. Ja ja wish me luck!

Medicin?

Att medicinera sig eller icke? Det är frågan.... Hmm känner mig helt vilse och fundersam. Har av någon anledning en viss motvilja mot allt vad medicin heter. Någon som kan komma med något gott råd? Som kanske har egen erfarenhet?

Nu ska vi strax iväg på kalas ( nu igen) ... Detta är födelsedagarnas månad då alla tycks fylla år. Denna gång bär det av mot ett ställe jag inte känner mig speciellt nervös inför att besöka tack och lov. Det känns skönt !

Per aspera ad astra

Nervklent.

Rubriken på detta inlägg sammanfattar min känsla på grannpojkens kalas häromdagen. Jättemycket folk där, litet, trångt och varmt. Japp rena mardrömmen för mig! Försökte vid bron att övertala äldsta dottern att vi kunde gå dit lite senare när de flesta hade begett sig men jag hade ju sagt till henne att vi skulle gå efter dagis och hon var orubblig. Gillade inte alls situationen och blev ganska svettig på ryggen och kände mig illa till mods. Tackade nej till fika för att slippa sitta i det lilla trånga köket och höll mig i vardagsrummet där det var lite mer utrymme. Äldsta dottern fikade i köket glad i hågen trots att jag inte satt där.

I går kväll var jag återigen på spänn... min farmor, pappa och hans flickvän skulle komma på besök och gratta mig i efterskott. Vi har inte den bästa relationen och vi ses inte särskilt ofta så jag tycker oftast det är jobbigt när de ska komma och känner mig nervös och spänd. Det går bättre när jag hälsar på dem. Det är ju alltid värre av någon anledning när människor kommer till mitt hem.

Idag har jag varit väldigt trött, antar att det är för allt som varit denna vecka. Blev medbjuden tidigare i veckan att följa med ut ikväll genom jobbet och jag ville verkligen följa.Tyvärr var minstingen inget fan av flaskan ännu så jag fick vackert stanna hemma. Synd! Hade varit perfekt läge för mig att följa med ut med jobbet dels för att jag inte gjort något på evigheter och dels för att det inte var längesedan jag var in där och hälsade på. Det gäller ju att smida medans järnet är varmt som de säger. Går det nu längre tid mellan gångerna jag träffar kollegorna är jag tillbaka på ruta ett. Det blir lika ångestladdat och jobbigt att ses trots att jag tycker om mina kollegor och vill träffa dem.

Goodnight sleep tight!

Nu är det över.

Japp så är det, nu är det över! Färdig kalasat för denna gång. Det gick ganska bra måste jag säga, det värsta var nog dagen innan som jag skrev om tidigare. Blev så glad nu när jag loggade in mig och upptäckte att jag fått min första kommentar!!! Jätteroligt!

Dagens prövning: Födelsedagskalas i grannhuset, deras yngsta fyller tre och jag ska gå över med båda barnen när den äldsta slutat dagis för dagen. Hoppas verkligen inte det är mycket folk där!

En gammal kollega/kompis som jag inte sett på länge hörde av sig igår och frågade om hon och hennes nye kille kunde komma förbi på fredag. Jag blev rädd och kände att jag haft nog med spänning och oro denna vecka så jag avböjjde. Mycket för att min sambo jobbar sent och jag skulle förmodligen behöva ta emot dem själv och det var jag inte upplagd för nu. Skäms på mig! Avböjja något jag egentligen vill för min rädslas skull. Jag hoppas de vill titta över vid ett annat tillfälle istället!

Fler prövningar denna vecka: Två barnkalas till att eventuellt besöka. Vet inte riktigt om jag törs för jag kommer få åka själv med båda barnen på bägge kalasen i sådana fall.

Gårdagens prövning: Tandläkarbesök. Utvärdering: Gick hyfsat bra, lite " nervös svettig" på näsan till en början men sedan släppte oron och det gick bra.

Trevlig onsdag!

Krasch...

Snart inträffar något mycket jobbigt för en social fobiker.... jag fyller år. Alla normala människor kanske tycker det är roligt men det gör tyvärr inte jag. Möjligtvis att jag tyckte det var roligt när jag var liten, numera får dagen gärna vara över så fort som möjligt. Det är väl inte att fylla år egentligen som är grejjen utan det är den uppmärksamhet man får och att det kommer många på besök till mitt hem under samma dag.

Vet inte vad det var som gjorde det men idag blev det en krasch för mig. Det kändes helt övermäktigt att försöka få ihop en handlingslista och gå till affären och handla det jag behövde inför morgondagen. Jag bröt ihop i hallen och det kändes som jag inte fick luft. Efter att min sambo kramat mig hårt ganska länge började det sakteliga kännas bättre. Efter det gick jag o la mig och vilade en stund.

Hoppas jag är bättre inför nästa år då jag fyller jämnt! Vad jag önskar mig denna gång? Ett liv fritt från social fobi. Tyvärr är det nog bara jag själv som kan ge mig den presenten.

Natti natti på er!

Nu är det gjort!

Idag torsdag har jag en ganska skön känsla i kroppen, det är som en sten fallit från mina axlar. Igår var jag äntligen in till mitt jobb igen. Jag tog minstingen på snart fem månader med när största var på dagis och drog in till stan med fikat jag gjort i ordning åt arbetskamraterna. Ångestnivå - hög!

På väg in i bilen tänkte jag på vad min mamma sagt till mig över telefonen dagen innan -  det är konstigt, man kan inte tro att du är rädd för du ser så stark och trygg ut i dig själv. Med detta i tankarna om att i alla fall hon tycker att jag ser så ut så kände jag mig något starkare och försökte intala mig själv att jag skulle se stark och trygg ut när jag gick in på kontoret. Jag satt även och upprepade högt för mig själv i bilen -  jag kan och jag duger, jag är inte rädd det kommer gå bra, jag klarar det här, jag kommer inte svettas, jag behärskar situationen osv.....


Väl inne i stan kände jag mig till min förvåning lite lugnare än vanligt men fortfarande som en stor klump i magen. Besöket gick ganska bra, ryggen var ganska " nervös svettig" i början men inget i ansiktet tack och lov. En stor utmaning för mig är ju att ta emot de kramar man får när man inte vart in på kontoret på ett tag. På min arbestplats kramas man förstår ni....vilket jag inte är något big fan utav.  Efter jag befunnit mig där ett tag så gick det väldigt bra det är liksom den första halvtimmen som är mest jobbig för mig så fort det första släppt så går det bra.

I förrgår skulle jag få besök av min sambos syster och två av hennes barn, tyvärr klarar jag inte detta utan att hinna bli nervös innan de kommer. Tycks alltid ha svårt att ta emot främmande i vårt hem när jag är ensam hemma såvida det inte är de som står mig allra allra närmst då går det bra.

Häromdagen blev jag medlem i ÅSS - Svenska Ångest Syndrom Sällskapet. Det känns spännande! Skulle så gärna vilja komma i kontakt med någon som lider av samma problem och höra hur deras vardag fungerar och hur de försöker fightas mot sin ångest.

Over n out

Frustrerad...

Frustrerad det är just vad jag är på mig själv just nu! Imorgon är det en vad jag tror kommer bli en spännande auktion på min hemort som jag gärna skulle vilja gå på. I vanliga fall brukar jag trotsa min sociala fobi och göra saker fast jag är skiträdd men denna gång tror jag tyvärr att jag bangar ur.... Finns så många jag skulle kunna springa in i som jag skulle få svårt att möta, det är inte det att jag inte vill träffa dessa människor, det är det att jag inte vill behöva reagera som jag gör. Fy skäms på mig som låter min rädsla ta överhanden denna gång! Loppisar och auktioner är något av de roligaste saker jag vet men tror att det skulle ta " musten " ur mig just nu.

Ibland funderar jag på medicinering men stundtals mår jag så pass bra att jag tycker det verkar onödigt, sen i nästa svep kan jag vara ett nervöst vrak som skulle behöva det. Funderar fram och tillbaka om man skulle prova, är ju lite emot att ta en massa piller i onödan men man vet ju aldrig det kanske skulle förändra mitt liv till det bättre.

Trevlig helg!

Long time no written, long time still afraid...

Japp rubriken sammanfattar detta inlägg mycket bra. Jag har inte skrivit på länge och jag har känt min svärmor länge men blir fortfarande nervös när hon ska komma och hälsa på och jag är ensam hemma med barnen. Förstår inte hur det fortfarande kan vara så efter snart fem år men så är det. Kanske för att jag uppfattar henne som en auktoritär person och auktoritära personer gör alltid den sociala fobin värre. Även personer som det känns som kan se rätt igenom en har den effekten.

Idag har jag varit på ett ställe jag avskyr att besöka, det knyter sig i magen när jag ska gå in och är alldeles illamående av att behöva åka dit. Nej, det har faktiskt inte något med min fobi att göra för en gångs skull.... Jag avskyr att behöva besöka sjukhus det är bland det värsta jag vet. Jag var och besökte en nära väldigt kär släkting till mig som är mycket sjuk tyvärr. När jag satt där bredvid sängen slog det mig att ett sjukhus innefattar så mycket i en och samma byggnad.
Liv och död, hopp och förtvivlan, tillfrisknande och obotliga sjukdomar, hjälpande händer och tacksamhet. Ett hus fullt med allt mellan himmel och jord egentligen,en för mig skrämmande och förbryllande plats.

Hoppas ni njuter av en trevlig helg!

Zipp,nada,noll.....

Rubriken beskriver senaste tiden i mitt liv ganska väl. Har mått bra och inte varit i några otäcka utsatta situationer. Bra för mig, tråkigt för er som läser min blogg ibland.

Imorgon ska jag besöka en nära släkting som är mycket sjuk och befinner sig på sjukhus. Jag tycker verkligen inte om sjukhus ! Det har inget med min sociala fobi att göra men jag får en obehags känsla i hela kroppen så fort jag satt en fot innanför entrén. Är också rädd för min reaktion när jag ser min kära släkting, känner jag mig själv rätt så kommer krokodil tårarna som ett brev på posten.....

Funderar starkt på att göra en visit på mitt jobb också någon dag framöver, det är dock med fasa jag tänker på detta tyvärr. På mitt jobb är alla snälla och gulliga och vill kramas när man kommer. Är tyvärr inget big fan av att kramas med människor jag inte står väldigt nära och kan tycka att det är väldigt jobbigt. Är nog ingen speciellt kramgo människa över huvudtaget faktiskt när jag tänker efter. Hoppas att det kommer gå bättre denna gång och att jag inte kommer bada i " nervös svett ". Ska fundera några dagar och åka en dag då jag känner mig stark nog att utsätta mig för det!

Trevlig helg på er alla !

Glad...

Idag har jag utsatts för en av de värre sakerna jag vet och jag är glad att det gick så pass bra! Jag och min familj var vid ett stort köpcentrum och bestämde oss för att stanna och äta på McDonalds innan vi for hem. Utanför sitter en kille i mörka solglasögon, vid första anblicken tyckte jag det var något bekant över honom men tänkte inte mer på det. När min sambo och äldsta dotter gick in för att köpa mat så stannade jag ute i solen för att hitta ett ledigt bord åt oss. Bordet bredvid killen i brillorna blir ledigt så jag går dit med vår tremånaders dotter och sätter mig, då känner jag igen killen med solbrillorna. Ett gammalt ex! Hjälp!!!! Detta är en av de värre sakerna jag kan utsättas för.... att konfronteras med en människa som vet något om mig som man dessutom haft ett förhållande med. Tur att jag var utomhus, det hjälpte mig mycket. Hade jag varit inomhus hade jag känt mig trängd och mycket obekväm. Nu gick detta möte över förväntan ganska bra, är fortfarande förvånad! Kanske var sommarsolen som stärkte mig vad vet jag ?

Kram på er

En lättnadens suck...

En lättnades suck, så känns det just nu. Har varit hos en naprapat idag för jag har haft problem med min nacke och ena axel ett tag. Jag var faktiskt inte så nervös när jag åkte dit. Tanken fanns i huvudet på att jag skulle kunna bli väldigt obekväm och börja svettas. Det är ju väldigt lätt hänt för en person med social fobi i en sådan utsatt situation. Jag menar att stå där nästan helt avklädd inför en vilt främmande människa är ju inte så lätt, det skrämmer nog de flesta mer eller mindre tror jag. Hur som helst så gick mitt besök väldigt bra, över förväntan måste jag säga. Inte en svettdroppe eller rodnad! Jag kände mig faktiskt ganska lugn och trygg under mitt besök där vilket glädjer mig en hel del!

Klart slut för idag.

Kul men skrämmande

Kul men skrämmande, det sammanfattar dagens besök av främmande hos oss. Jag var nere i vår källare och målade i vår tvättstuga som håller på får sig en make over när min sambo ropar ner för trappen - vi har besök. Min morbror och hans fru var här och jag kände direkt att det knöt sig i magen och jag blev väldigt nervös. Det var nästan tre år sedan de hälsade på sist och under den tiden kanske jag har träffat min morbror högt tre gånger på andra ställen. En annan anledning till att jag blev så nervös tror jag beror på att det inte alls gick bra när de var här för ca tre år sedan, jag var mycket nervös då och " nervös svettades som en gris " .  Men men jag försökte samla mig innan jag gick upp för trappen, jag tänkte att det nog skulle kunna gå ganska bra och var väldigt glad över att min sambo var hemma och att det var han som öppnat dörren och tagit emot dem, då slapp jag i alla fall det momentet - öppna dörren och bli nervös och kanske rodna redan där...

När jag gick upp för trappen försökte jag intala mig själv att behålla lugnet och att detta skulle gå bra. Till en början var det ganska jobbigt, speciellt med hans fru. Efter en stund kanske 5 - 10 minuter så gick det riktigt bra och det som var ångestväckande och otäckt var väldigt trevligt. Det var jättekul att se dem igen och sitta ned och byta några ord över en fika. Åter igen blir jag så arg på mig själv, över hur löjlig denna ångest är, dessa j**la hjärnspöken kan fara åt pipsvängen! Vill kasta ut dem från min hjärna men de verkar klamra sig fast med näbbar och klor. Jag ska fortsätta kämpa och öva på att bli bättre / må bättre - skam den som ger sig!

Imorrn kommer min sambos ena syster och hennes familj hit på middag - håll tummarna för mig att allt går bra :)

Natti natti

Regn och skrivtorka...

Regn regn regn... tror att himmelen har blivit inkontinent  minsann! Solen som är så viktig för oss soltörstande svenskar så vi får tanka lite energi inför den kommande vintern. Den fortsätter tyvärr att lysa med sin frånvaro :(

Det finns tyvärr inte mycket att skriva om gällande min sociala fobi, det har återigen varit händelselösa dagar. Eller trist och trist bra för min dell tråkigt för den lilla skara som intresserar sig för denna blogg. Blev lite nervös när min sambo sa att en bekant till honom skulle komma förbi och hämta en sak här när min sambo inte skulle vara hemma. Det är en grej jag absolut inte tycker om, när det kommer folk hit och jag är själv såvida det inte är min familj ( folk jag står väldigt nära och känner mig bekväm med ).

Nu ska jag gå och ta kampen för att få min äldsta på snart tre år att duscha... jag säger bara giv mig styrka!

Trevlig helg!

Barnkul

Igår ägnade vi dagen till att glädja vår äldsta dotter ( den yngsta på 3 månader sov sig igenom mestadelen av besöket ) med ett besök på Furuviks parken i Furuvik. Trots denna regninga sommar visade sig vädret från sin bättre sida, alldeles lagomt varmt och solen tittade fram då och då. Vi mötte upp ett par kompisar och deras dotter på plats. Mycket trevlig dag.

Jag personligen har haft några bra dagar, inte mycket jag tyckt varit obehagligt men har heller inte utsatts för så mycket. Det värsta sedan i onsdags var ett möte med en gammal klasskompis och hennes familj igår. Kände hur jag rodnade lite granna medan jag stod där och pratade med dem men det var inte alls farligt så jag valde att ignorera det.

Trevlig söndag!

Kalas och pedanteri...

Idag har jag varit på 40 års kalas och som ni kanske kan gissa så är det inte min favoit sysselsättning...
I det stora hela så gick det ganska bra, blev lite nervös av en del människor som pratade med mig och kände hur jag ett tag var på väg att börja svettas. Jag lyckades dock hindra mina tankar från att låsa sig på det och kroppstempen återgick till något sånär normal.

Pedant skulle jag nog kalla mig själv vad gäller mitt hem på både gott och ont. Igår skulle vi få främmande av en annan mamma här på orten och hennes dotter som är i samma ålder som min äldsta. Mitt pedanteri inför besök gör den sociala fobin värre, jag jagar upp mig själv för två saker helt plötsligt. Det är som att det ena ger näring åt det andra. Den vanliga oron och den undermedvetna stressen över att hemmet ska se ut på ett visst vis när det kommer folk gör nervositets nivån högre tyvärr. Jag har tummat en hel del på hur jag vill att hemmet ska vara dock sedan jag fått barn, man inser att man inte hinner lika mycket. Har kommit på att vi faktiskt har ganska fint här hemma för det mesta när man ser hur det kan vara hos andra. När jag häromdagen satt och samtalade med min kusin visade det sig att hon är exakt likadan, hon har inte social fobi men hon var på pricken lik mig när hon skulle få främmande. Hon berättade att hon också sprang omkring i ett turbo läge och tokplockade och gjorde fint, detta till och med när främmandet redan stod vid ytterdörren. Värre än mig till och med.

Nu ska jag göra kväller, håller tummarna för att solen chockerar oss och visar sig imorgon! Natti natti!

Idé torka

Idé torka, det är tyvärr just det jag har på skrivfronten idag. En ganska händelselös dag faktiskt, typisk söndag. Tjejmiddagen i går kväll gick bra, av många bjudna så kunde två komma med sina barn. Vi hade riktigt trevligt trots att man inte får mycket tid till att sitta ner och samtala när man har två kids att hålla reda på och samtidigt serva och fixa med mat. Blev något nervös innan mina vänner kommit men det var fullt hanterbart vilket känndes bra.

Hoppas att solen vill titta fram lite imorgon! Gör den inte det så blir det målning i tvättstugan som kommer bli så fin när jag är klar med den.

Ha det gött!

Svettigt

Blir så besviken när allt gått så bra några dagar och jag känt mig riktigt stark. Idag gick det inte alls bra i mataffären och ej heller i en annan liten affär. I mataffären fick jag lite " nervössvettningar" i kassan för det var väldigt trångt vid kassorna och mycket folk överallt. I den andra affären fick jag samma problem när tjejen som jobbar där började prata litegrann, hon är sambo med någon kille som känner min sambo.

Gårdagen gick bra dock. Besökte min sambos ena syster och hennes familj utan problem :)

Tjejmiddagen imorgon blir inte så mycket till tjejmiddag, av åtta bjudna är det en som kan och kommer. Men det är kanske tur det, dagen då jag bjöd alla kände jag mig stark och tyckte det var en god idé, idag känner jag mig svag och tycker det är skönt att det bara är hon och barnen som kommer.

När jag klippte gräset idag stannade en mycket trevlig gammal kund till mig till med sin bil utanför på gatan och böt något ord. Skönt att jag var utomhus det underlättade, för som alltid när det är någon som vet något om mig sedan förr och känner igen mig sedan tidigare så upplevde jag mötet som aningens jobbigt trots att jag tycker mycket om denna person och hans fru som också var med. Vad knäpp man är! Blir inte klok på mig själv och dessa idéer och hjärnspöken som ställer till det !

Bra och dåligt...

Senaste tiden har gått både bra och lite dåligt. Måste ge mig själv en klapp på axeln för helgen som gått över förväntan bra :)  Igår fick jag lite bakslag dock i samband med hälsocentral / apoteksbesök men men ingen större fara om man ser till det stora hela.

Idag har jag gjort något riktigt läskigt, jag har bjudit hit alla mina gamla tjejkompisar på tjejmiddag på lördag då min sambo ska bort på fest. HJÄLP!  Känns nervöst och läskigt men jag vet ju att när alla kommit och den första "värsta stunden " har passerat så tycker jag det är roligt och trevligt. Ja ja vi får se hur det artar sig, ingen idé att oroa sig redan nu.

I vår dagstidning idag stod en artikel om en mamma som hade svårt att klara sig ekonomiskt och artikeln tog även upp att hon hade varit sjukskriven för bland annat social fobi.Törs nästan inte tänka på hur svårt det måste vara att få det godkänt hos försäkringskassan. Uscha vill inte tänka på vad den stackaren måste fått gå igenom och kämpat! Hoppas hon mår bättre nu för hennes egen och hennes barns skull.

Sommar, sol, härlig musik och lite påtning i trädgården får mig att må bättre för tillfället och det glädjer mig. Hoppas den sol vi äntligen fått njuta av idag tillfälligt stärkt er också!

Bad day...

Dålig dag tyvärr, hade väldigt jobbigt under ett besök på apoteket och hälsocentralen idag tyvärr. Har märkt att jag blir " svagare" när jag fått för lite sömn / sovit dåligt. Alldeles blöt av " nervös svett " när jag väl kom ut därifrån. Så trist och det redan kassa självförtroendet som är näst intill obefintligt fick sig en törn åter igen.
Nu har jag nästan packat färdigt för vår lilla helgtripp i hopp om att allt kommer att gå så bra som möjligt och att jag inte ska tycka att det är alltför jobbigt.

Trevlig helg på er!

Röda prickar och gammalt folk

Mmm kanske lite konstig titel på detta inlägg men det är vad jag kommer att skriva om. Ni som lider av social fobi har ni tänkt på att det ofta går lättare med gammalt folk? Med det menar jag äldre människor, pensionärer och uppåt. På något konstigt sätt känns de inte lika skrämmande. Jag vet att på mitt gamla jobb där jag satt och tog emot männsikor i alla de åldrar så var det mycket sällan jag upplevde det jobbigt på något vis. Varför det är på detta vis har jag ingen bra förklaring till. Värst är nog att konfronteras med de människor som känns som att de ser rakt in i mig, i mitt djupaste innersta när de ser på mig. Detta måste ju vara något som har att göra med skam på något vis, hur det hänger ihop har jag inte lyckats klura ut ännu tyvärr. Skäms ju egentligen inte över mig själv på något vis och har inget att skämmas för men ändå kan dessa människor utlösa kraftiga rodnader hos mig. Blev rekommenderad en bok för längesedan som heter ilska,skuld och skam som man kanske borde läsa. Någon som läst den?

Nu till röda prickar eller kanske rättare sagt ett rött utslag. Det var nämligen det som fick mig att rodna idag :( Vi satt vid matbordet hela familjen nu på kvällen och hade besök av två grannar. Plötsligt frågar den ena: Vad har du gjort på halsen ? Har du blivit biten av någonting eller har du fått någon allergisk reaktion? HJÄLP! Då kommer oron och rodnaden som ett oönskat brev på posten tyvärr. Förmodligen reagerar jag på det här sättet för att all uppmärksamhet vänds mot mig helt plötsligt och då låser sig mina tankar.... får inte rodna får inte rodna... Och vad händer då? Jag rodnar såklart och känner hur jag inte vill se någon i ögonen och försöker titta bort och gömma mitt ansikte tills rodnaden och den tillfälliga, men ack så obekväma stunden än över.

I helgen kanske det blir dåligt med inlägg här, jag ska kanske åka bort en sväng men har inte riktigt bestämt mig. Om jag åker kommer jag vara utan dator en stund och förmodligen utsättas för mycket av de situationer/saker jag tycker är allra läskigast. Den som lever får se.

Nu ska jag ta och läsa lite innan jag ska sova, det gäller att passa på förstår ni när båda barnen sover för man vet aldrig hur länge.

Godnatt!

Fegis...

Fegis... det är just vad jag är idag! Skäms på mig! Borde ta med barnen och gå över till ett äldre grannpar där herrn i huset fyller år. Stora dottern är väldigt förtjust i detta äldre par ( får kakor, godis, glass och göra vad man vill där ). Men jag har en dålig dag och känner att det inte skulle bli särskilt bra om jag gick och det visade sig att det var mycket släkt och vänner där i deras yttepytte kök. Vi får se om vi kanske går senare ikväll eller tar det imorgon istället när jag vet att det inte borde vara mycket människor där. Nu gör jag precis tvärtom idag mot vad jag brukar säga... nämligen att man ska tvinga sig själv och fortsätta utsätta sig för läskiga situationer för att kunna leva och inte stänga in sig.

Over n out från dagens fegis

Slut på midsommarhelgen...

Ja då var det slut på midsommarhelgen och det tycker jag är skönt. Vi har haft en översocial helg och farit och flängt åt olika håll i dagarna tre. Har dock inte utsatts för något jag tyckt varit jobbigt på något sätt vilket känns bra. Är väldigt trött dock efter en helg som denna, skönt med en helt vanlig måndag då jag bara kan vara hemma. Tycker nästan det är bra att det regnar idag, det ger mig lite bättre samvete att bara vara inne och ta det lugnt med lite städning och hemmafix. Imorgon får gärna solen visa sig igen!

Häromdagen berättade min sambo att hans chef eventuellt ska komma och hälsa på oss någon dag framöver, min reaktion? Oro i kroppen direkt, tycker det är så jobbigt när det kommer människor jag aldrig träffat in i mitt hem, min privata sfär. Jag försöker tänka positiva glada tankar men de negativa hinner alltid före av någon konstig anledning.

Har inte så mycket mera att ventilera just nu så detta får räcka för idag. Trevlig måndag!

Upp och ner...

Så ser mina dagar ut, kvällar och nätter ska också tilläggas. Men nu var det ju inte småbarnslivet och bristen på sömn jag skulle skriva om utan något helt annat, själva anledningen till att jag startade denna blogg, nämligen min sociala fobi. Gårdagen innehöll BVC besök med lilla dottern och ett bankbesök. Måste säga att BVC besöket gick hyfsat bra, lite svettig på ryggen när jag gick därifrån men inte alls farligt. Bankbesöket gick inte lika bra, en liten tokvarm lokal gjorde inte saken bättre. Dagis och ICA gick bra. Summa summarum två bra, en hyfsad en dålig, överlag en ganska bra dag dock.

Imorgon är den här, midsommarafton och med den hög ångest för många. Jag sitter med lite feber och är tokförkyld så jag orkar inte riktigt oroa mig vilket är skönt. Som jag skrev tidigare så kommer vi fira med några av de vänner jag känner mig mest "trygg" med.  Det får gå som det går, tänker att det bästa är att ta det som det kommer även om det är svårt. Ofta brukar mina tankat vandra iväg i alla falla och bygga upp en rad olika obehagliga scenarier.

Funderar fortfarande på huruvida jag ska ge denna adress till mina närmsta vänner eller inte? Skulle någon snäll själ därute vilja ge mig lite feedback i denna fråga och lägga en kommentar? Skulle bli mycket tacksam. Hur tänker ni kring detta? Vet era närmsta vad ni fightas med vareviga dag?

Tidigare i mitt liv har jag hur tokigt det än må låta haft väldigt sociala jobb med kundkontakt varje dag. För x antal år sedan resulterade detta i att jag blev utbränd. Kombinationen med otroligt hög arbetsbelastning, negativ stress, dålig chef och den sociala fobin gjorde att jag kraschade totalt. Just då insåg jag inte att en del i problemet låg hos mig själv. Klart som fasiken att min fobi också var en del i detta. Tänk er att varje dag sitta vid en disk för att ta emot människor och hjälpa dem och samtidigt vara livrädd att du ska se ett bekant ansikte kliva in över tröskeln. Så fort det kom in någon person som hade minsta lilla anknytning till mig blev situationen otroligt jobbig. Det kunde vara kompisar, expojkvänner, pojkvän, svärföräldrar, personer som på något vis visste vem jag var och vart jag kom ifrån. Rodnaden, svetten och den något mer stressade och fumliga jag infann sig direkt. Önskan om att få sjunka genom golvet var många gånger det jag ville mest av allt.

Hör gärna av er, det skulle jag verkligen uppskatta och tycka vore jättekul.
Trevlig midsommar!

Måndag

Helt vanlig måndag.... otroligt att det redan är den 18 juni. Förstår inte vart tiden tar vägen, den verkligen flyger förbi. Vår yngsta dotter blev redan 2 månader i helgen. Hoppas och ber att mina döttrar ska slippa fightas med det här och drabbas av social fobi,det är verkligen inget man önskar någon annan.

Började läsa boken jag blivit rekommenderad häromdagen, Att välja glädje skriven av Kay Pollak. Har inte kommit så långt ännu då man tyvärr inte får särskilt mycket egen tid med två små. Det lilla bit jag kommit är i alla fall mycket lovande och boken handlar om hur vi med tankens kraft kan förbättra vår tillvaro och vår syn på livet. Detta är något jag tror starkt på för jag har märkt att under perioder då jag tagit mig tid till att tänka eller skriva positiva affirmationer också blivit bätte i den sociala fobin. Den jag oftast använder mig av är: jag kan och jag duger. Jag måste bli bättre på att ta mig tid till detta / komma ihåg för det har en så positiv påverkan att det inte är något man får slarva med!

Jobbiga moment idag? Hmm... svärmor tittade förbi oanmäld. Det kan jag uppleva som mer eller mindre jobbigt det är olika på dagar. Rodnande en gång då hon sa att hon tyckte att jag blivit så smal och att "gravid magen" försvunnit helt. Detta är ju något jag bara ska bli glad över att höra och inte stå som ett fån och rodna. Ahhh blir så trött på mig själv ibland, men men vad ska man göra? Det är väl bara att försöka acceptera sig själv och göra det bästa av situationen. Tror det är viktigt att inte låta ens tankar " slå " ner en alltför mycket.

Midsommar i antågande med stormsteg. Alla högtider kan ju vara mer eller mindre jobbiga för oss med social fobi. Postivit är att man ofta är utomhus på midsommar i alla fall och det brukar ju underlätta. Vi ska spendera midsommarafton med några av de vänner jag känner mig mest trygg och bekväm med om ni förstår vad jag menar.

Jag har berättat för min mor om min fobi och hon har adressen hit så hon kan läsa min blogg. Har dock inte vågat ens nämnt detta för min far. Trots att han har svikit mig så många gånger och inte varit särskilt närvarande i mitt liv är jag rädd för att berätta detta. Tror han skulle se på mig som jag var någon slags alien från yttre rymden innan mina ord sjunkit in. Jag funderar på att ge denna adress till några av mina närmsta vänner, jag menar de borde väl få veta vem jag är till 100% ? Då kanske de skulle förstå varför jag undvikit / undviker vissa saker om jag kan slippa...

Detta var allt för idag. Hör gärna av er.
Natti natti :)

Handla mat....

Handla mat kan ju faktiskt vara nog så jobbigt beroende på vem/vilka du kan stöta på inne på affären. Häromdagen när jag var in på ICA affären mötte jag en familj som vi faktiskt umgås med lite sporadiskt, men nör jag var ensam blev det ett jobbigt moment. Blir någon sjuk reaktion i min hjärna när allt fokus ligger på mig ( läs när det bara är mig de pratar med ) alltid lättare om jag har sambo och barn med mig. Kände hur jag började anta färgen röd men jag lyckades försöka hålla mig lugn och sakta kände jag reaktionen försvinna tack o lov. Det är ju så trist att rodna utan egentlig anledning man blir ju rent ut sagt förbannad på sig själv! På den lilla ort jag kommer ifrån finns två mataffärer, jag brukar alltid välja den mindre populära för där är det minst chans att stöta på någon man känner eller någon person från förr som kan tänkas veta något om mig. Jag hör själv hur sjukt detta låter men tyvärr är det så jag fungerar.

Jag har gått hos psykolog några ggr och fått rådet att fokusera på allt runtomkring mig för att vända tankarna/uppmärksamheten från mig själv. Detta är ett ganska bra tips och kan hjälpa i vissa situationer dock får man vara försiktig så man inte går in i det för hårt och riskerar att tappa fokus på vad den andre personen säger till dig. Du kan till exempel tänka på vilket material den andre personens klädsel är tillverkat i, hur det känns att ta på, vilken färg det är på väggarna runt i kring er etc, etc ja ni förstår vad jag menar.

Trevlig helg!

Fundersam...

Hmmm what to do? What to do? I den lilla ort jag kommer från kommer snart sommarens stora händelse i antågande och med den.... den gamla bekanta ångesten. Ett gäng gamla kompisar ska samlas för en liten nostalgi tripp innan utgång och jag är bjuden. Blir lite fundersam hur jag ska göra och känner oron sakta komma smygande. Hade det varit så att jag inte ammade och kunde intaga alkoholhaltiga drycker hade jag inte funderat då skulle jag gå och sedan följa med ut. Lets face it - alkoholen får ju ångesten att försvinna och den sociala fobin är som bortblåst. Minus med detta är att man några gånger lyckats blivit lite för full om det varit någon tillställning man varit väldigt nervös inför att närvara på. Jag kanske ska våga mig till förfesten för att träffa alla gamla kompisar...tål att tänkas på.

Har alldeles precis nyss avslutat ett telefonsamtal med en person på kommunen som vi tillhör. Jag framförde mina tankar och åsikter kring ett jubelidiotiskt beslut de tagit som påverkar vår vardag. Konstigt att jag inte känner ett dugg ångest/ oro över telefonen? Fast över telefonen vet ju jag med säkerhet att personen i andra änden inte kan se eventuella "nervös svettningar" eller intensiv rodnad om sådan skulle uppstå.

Klart slut för denna gång

Egen tid...

Vad är det? Det kan man undra med två barn i huset :) Trodde alldeles nyss att jag skulle få sitta ifred och skriva några korta rader men ack så fel en stackars mamma kan ha. Den stora som jag trodde sov för längesedan kommer upp och hittar på en rad olika anledningar och saker hon bara MÅSTE göra innan hon kan sova. Mitt under dessa diskussioner hörs skriet från lillmagen inifrån vårt vardagsrum.... det var den ensam tiden det. Ja ja som man bäddar får man ligga - ett mycket sant ordspråk. Amning är ju verkligen på två vis, mysigt  men samtidigt jobbit att vara något slags seven eleven.

Ja ja det blev några korta rader, nu skriks det för fullt i soffan så jag måste nog infinna mig med mjölkbuffén.
Klart slut!

Odramatiska dagar...

Nu var det några dagar sedan jag skrev något här, antar att det är för att de dagar som passerat varit ganska odramatiska. Ganska skönt måste jag säga.

Sommaren är ju en skön tid för många men kanske speciellt för en person med social fobi. Många möten och tillställningar sker utomhus och det underlättar i alla fall för mig. På något sätt blir de jobbiga situationerna och mötena mindre jobbiga när jag har "fritt" runtomkring mig.
Det var en period i mitt liv då jag rökte och det brukade vara min perfekta ursäkt för att kunna smita ut en stund om något började kännas för jobbigt. De där minuterna när jag fick stå därute helt ensam och samla mig innan jag gick in igen var värdefulla. Känna hur pulsen sakta lugnade sig och "nervössvetten" sakta tvingades tillbaka som höll på att bryta ut.  Jag slutade röka när vi fick vårt första barn och det är jag mycket glad över men jag kan fortfarande sakna att kunna ta en cigg då och då.

Vi hade främmande här för en liten stund sedan och det gick förvånansvärt bra. Då blir jag vid gott mod när ett besök inte känts alltför jobbigt :)

Otäck inbjudan...

Häromdagen gick jag för att hämta posten och vad låg i den högen? Om inte något så otäckt som en dopinjudan. Spontan reaktion - åhh nej. Det är så fel att reagera på detta sätt när jag egentligen borde bli glad. Det är en gammal kompis till mig som ska döpa sitt andra barn. Jag var på dopet av deras första men jag tror faktiskt jag tänker dra till med en vit lögn denna gång. Jag vill verkligen inte! Jag vet också att två av mina ex från förr kommer att befinna sig på det dopet. De var bjudna på första barnets dop och båda var där då så varför skulle de inte vara det denna gång? Eftersom jag mår som jag gör nu tror jag att jag besparar mig själv all ångest, magont, rodnad och svett och skippar det helt enkelt. Hemskt? Kanske det jag vet inte.

Idag är det Sveriges nationaldag och tyvärr är det dåligt väder. Är bjuden på grillat hos mina svärföräldrar på eftermiddagen/kvällen. Det ska i alla fall bli trevligt, det brukar gå hyfsat bra eftersom jag träffar dem rätt ofta och det är människor jag verkligen tycker bra om. Det underlättar också alltid när min sambo är med.

Funderar starkt på att prova medicinering och funderar på att boka en tid hos doktorn till nästa vecka. Man lever ju bara en gång.

Klart slut för idag!

Ångestnivå - hög

Tisdag och en ganska händelserik dag för en mammaledig. Skulle bege mig in till staden för efterkontrollen hos min barnmorska efter födelsen av vår andra dotter och vad tror ni händer ? Jag blir stoppad av polisen för första gången i mitt snart 29 åriga liv. Hjärtat klappade och jag blev mycket nervös, jag visste ju att jag inte gjort något men en polis är ju en mycket auktoritär person och bara det höjjer ju rädslan hos mig. Hur som helst så lyckades jag få fram mitt körkort och blåsa i alko mätaren, efter att blivit godkänd kunde jag pusta ut och köra vidare. Ångestnivå på en skala från 1 - 10 ? Hmm en stadig sjua.

Inte nog med detta dagen skulle visa sig bli värre. Uppe på barnmorskemottagningen kände jag mig mycket nervös inför vad som komma skulle. Detta trots att jag träffat min barnmorska som är jättetrevlig och go flera gånger men ett sådant här besök innebär ju att du är så utelämnad med något så privat som du bara kan bli. Slank in på toaletten innan det var tid för besöket och när jag kommer ut ser jag ett ansikte från förr. HJÄLP! Känner hur jag blir nervklen redan där av att se ett bekant ansikte, där i en fåtölj sitter en gammal klasskompis. Vi har följt varandra från lekis och upp till gymnasiet. Hon är en person jag tycker om men som jag inte träffat på länge och då går min sociala fobi på högvarv. Klarar mig från att rodna men känner "nervös svetten" rinna nedför min rygg och att det lackar i mitt ansikte. Vad konstigt det är att få en sådan reaktion för en person jag tycker om och inte är rädd för men ändå så händer det. Blir så trött att man ska behöva ha det på detta sätt, känns som jag ibland skulle vilja gömma mig för livet.

När det sedan var min tur och jag skulle in till barnmorskan kände jag mig inte särskilt fräsch som stått och svettats som en idiot ute i recpetionen vid mötet av min gamla kompis.
Besöket gick bra och mina svettningar upphörde sakta men säkert. Jag pratade om min sociala fobi med henne som jag berättat att jag har redan vid vårt första möte. Hon var snäll och förstående och sa några lugna ord om att alla har fobier, mer eller mindre jobbiga eller konstiga men att det inte är något man ska skämmas för. Hon rekommenderade mig en bok som heter Att välja glädje av Kaj Pollack som jag ska ta mig tid till att läsa. Nämnde också för henne att jag var kluven till frågan gällande medicinering för min fobi. Jag blev glad och lite smått peppad av hennes respons. Hon sade helt lugnt och naturligt: Varför inte livet är kort? Antar att hon meande att man ska göra det mesta av sin korta tid här på jorden och varför då slösa tiden med att må dåligt och att gå och vara rädd när man kanske inte behöver det, i alla fall inte ha det på den nivå det är idag.

Nu känner jag mig lugn här hemma i soffan och är vid ganska gott mod.

Ha det gott!

Måndag...

Åter en regning dag och solen fortsätter lysa med sin frånvaro. Båda barnen hemma idag eftersom den stora bara går tre dagar i veckan nu när hon fått ett syskon. Ångestnivå idag? Nästintill obefintlig. Enda som gjort mig aningens nervös är när grannen kom över för att kolla en grej men han är en person jag ser och träffar då och då så det gick bra. Det hjälpte också att jag såg honom i fönstret innan han kom, blir det bara en knackning så sätter nervositeten igång direkt. Kanske beror på att man inte vet vad eller vem man ska vänta sig?

Har lite ångest inför morgondagen dock... ska på efterkontroll hos barnmorskan efter att vår andra dotter föddes. Hon är jättesnäll och go och jag har ju träffat henne ett antal gånger förut men nu var det ju ett tag sedan och då kan min ångest ha förvärrats. Hoppas på att inte "nervös svettas" eller att rodna. Nu ska jag försöka få vår lilla dam att somna.

Over n out

Regn regn och åter regn....

Den rubriken beskriver verkligen denna dag. Inte klokt att det är 3 juni redan och solen lyser med sin frånvaro...
Inga sociala otäckheter på schemat idag, har varit på gymet för första gången sedan vår andra dotter föddes i april. På gymmet är det nästan helt säkert att vistas utan att jag ska behöva konfronteras med personer jag har någon koppling till så ångest nivån var näst intill obefintlig när jag knatade in där :) Fördelen med att bo på annan ort än vad man kommer från för en person med social fobi är just denna att det är sällan du behöver möta människor du har någon koppling till. Trots att jag känner på detta viset att det är skönt att bo där jag bor så saknar jag ändå att ha en riktig nära väm på orten. En riktigt bra kompis du kan vara totalt avslappnad med och ringa till när som helst och höra om ni ska ta en promenad eller hitta på något.

Jag vet inte hur jag blev på detta vis... det har liksom sakta smygit sig på denna dumma urlöjliga svåra fobi som ibland tenderar att styra ens liv :( Jag är egentligen inte på detta vis jag har absolut inget att skämmas för. Min sambo var på en fest igår som vi var bjudna till båda två,  egentligen ville jag följa men av flera anledningar tackade jag nej.  En mängs obehagliga scenarior hade ju redan hunnits spelats upp i mitt huvud redan när vi fick inbjudan.

Man kan fundera på hur något som fobi lyckas rota sig så in i h hårt i oss människor? Jag kommer ihåg när vi fick vår första dotter hur det var på förlossningen och bb. Till och med då när man har så obeskrivlig smärta och sedan efteråt när det enda man borde kunna koncentrera sig på är det lilla underbara nyfödda livet så var fobin med mig. Jag tyckte det var jättejobbigt att behöva träffa så många nya människor både på förlossningen och bb.

Det här med att ha barn för en person med social fobi är på både gott och ont. Missförstå mig inte jag älskar mina döttrar mest av allt i hela världen. Dagislämningar, bvc-besök, uppmärksamhet vid födelser, flera födelsedagar då det kommer människor på besök, utvecklingssamtal m. m listan kan göras lång men ni förstår vad jag menar.

Är det någon där ute som har testat medicinering för social fobi? Snälla hör av er till mig och berätta om era erfarenheter.

När jag var mammaledig med vår första dotter gick jag och fick hjälp hos en psykolog och det hjälpte en hel del. När jag sedan skulle börja jobba igen var det så svårt att få ihop allt med tider och scheman så sakteliga ebbade mina besök hos min psykolog ut. Jag funderar starkt på att ringa och se om jag kan få börja komma igen nu när jag är mammaledig. Mammaledigheten är också på gott och ont, att inte ha något "vuxenliv" och bara vara hemma mestadelen utav tiden gör mig sämre tyvärr. Jag mår aningens bättre och kan hantera flera situationer när jag utsätts för dem dagligen. Jag funderar på att börja gå på kyrkis med den lille så fort det drar igång igen efter sommaren men det är ett ställe som skrämmer skiten ur mig tyvärr. Snälla mammor och snälla barn, vad finns det att vara rädd för? Eegentligen? Ingenting! Men min sjuka hjärna har bestämt sig för något annat, ett besök där är tyvärr pest pch pina för mig men jag ska dit för min dotters skull och efter kanske tre till fyra gånger där så börjar det lätta. Till alla med samma problem som mig - bit ihop och isolera er inte! Hur skrämmande och otäck en situatuion än må verka tror jag att det är viktigt att vi utsätter oss för dem för att kunna fungera något sånär normalt som människor.

Nu har jag tömt mig själv på tankar och funderingar för idag -  oven n out :)

Kollar en teknisk grejj...

Ingen hejjare på datorer så denna text är bara ett test...

Mina första blogg rader...

Det är med darrande fingrar och viss nervositet jag skriver detta, jag ska beröra ett ämne jag skäms för och helst gömmer undan. Jag ska skriva helt öppet och ärligt om min sociala fobi, om vardagens olika situationer som kan vara otroligt obehagliga och jobbiga för en person med social fobi.

Jag är 29 år gammal och bor i en by med min sambo och två underbara döttrar. Min fobi kom någon gång i övre tonåren och har sakta eskalerat till vad den är idag.

Denna blogg är tänkt att hjälpa mig och andra som lider av någon typ av ångest. Förhoppningsvis är det någon som kommer läsa om min vardag och kanske höra av sig till mig så vi kan peppa varandra! Det viktiga är nog att inte helt stänga in sig utan faltiskt utsätta sig för de situationer man helst undviker.

Vilka situationer är det då som är jobbiga? Allt mellan himmel och jord men jag börjar med det som är så självklart för många... att öppna dörren på sitt eget hus när det knackar på. Detta kan medföra hjrätklappning, illamående och rädsla för mig.

En lista på andra saker som en social fobiker är rädd för: Luch på jobbet med många kollegor runt bordet, handla mat på affären, ute på stan och springa på någon du har någon som helst anknytning till, muntliga framträdanden, dop, bröllop, begravningar, födelsedagar... m.m ni förstår vad jag är ute efter.

Senaste riktigt ångestladdade händelse för mig var när jag skulle besöka mitt jobb för att via upp vår andra dotter som kom till oss i april. Trots att jag bara varit borta från jobbet ca 2 månader medförde detta besök svettningar, obehagskänslor och hjärtklappning - detta trots att jag ville hälsa på. Men all typ av uppmärksamhet är otäck för en social fobiker.

Hoppas någon därute kommer att följa mig och att vi kanske kommer kunna hjälpa varandra. Tror jag nöjjer mig med dessa rader som mina första blogg rader och skriver mer en annan dag.

Just ja om någon som eventuellt läser tror dig känna igen mig och veta vem jag är - snälla fråga mig när vi ör helt ensamma så slipper jag stå där som en tokröd tomat och vilja sjunka genom jorden. Trevlig helg på er allesammans!