Idag torsdag har jag en ganska skön känsla i kroppen, det är som en sten fallit från mina axlar. Igår var jag äntligen in till mitt jobb igen. Jag tog minstingen på snart fem månader med när största var på dagis och drog in till stan med fikat jag gjort i ordning åt arbetskamraterna. Ångestnivå - hög!
På väg in i bilen tänkte jag på vad min mamma sagt till mig över telefonen dagen innan - det är konstigt, man kan inte tro att du är rädd för du ser så stark och trygg ut i dig själv. Med detta i tankarna om att i alla fall hon tycker att jag ser så ut så kände jag mig något starkare och försökte intala mig själv att jag skulle se stark och trygg ut när jag gick in på kontoret. Jag satt även och upprepade högt för mig själv i bilen - jag kan och jag duger, jag är inte rädd det kommer gå bra, jag klarar det här, jag kommer inte svettas, jag behärskar situationen osv.....
Väl inne i stan kände jag mig till min förvåning lite lugnare än vanligt men fortfarande som en stor klump i magen. Besöket gick ganska bra, ryggen var ganska " nervös svettig" i början men inget i ansiktet tack och lov. En stor utmaning för mig är ju att ta emot de kramar man får när man inte vart in på kontoret på ett tag. På min arbestplats kramas man förstår ni....vilket jag inte är något big fan utav. Efter jag befunnit mig där ett tag så gick det väldigt bra det är liksom den första halvtimmen som är mest jobbig för mig så fort det första släppt så går det bra.
I förrgår skulle jag få besök av min sambos syster och två av hennes barn, tyvärr klarar jag inte detta utan att hinna bli nervös innan de kommer. Tycks alltid ha svårt att ta emot främmande i vårt hem när jag är ensam hemma såvida det inte är de som står mig allra allra närmst då går det bra.
Häromdagen blev jag medlem i ÅSS - Svenska Ångest Syndrom Sällskapet. Det känns spännande! Skulle så gärna vilja komma i kontakt med någon som lider av samma problem och höra hur deras vardag fungerar och hur de försöker fightas mot sin ångest.
Over n out
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar