Nervklent.

Rubriken på detta inlägg sammanfattar min känsla på grannpojkens kalas häromdagen. Jättemycket folk där, litet, trångt och varmt. Japp rena mardrömmen för mig! Försökte vid bron att övertala äldsta dottern att vi kunde gå dit lite senare när de flesta hade begett sig men jag hade ju sagt till henne att vi skulle gå efter dagis och hon var orubblig. Gillade inte alls situationen och blev ganska svettig på ryggen och kände mig illa till mods. Tackade nej till fika för att slippa sitta i det lilla trånga köket och höll mig i vardagsrummet där det var lite mer utrymme. Äldsta dottern fikade i köket glad i hågen trots att jag inte satt där.

I går kväll var jag återigen på spänn... min farmor, pappa och hans flickvän skulle komma på besök och gratta mig i efterskott. Vi har inte den bästa relationen och vi ses inte särskilt ofta så jag tycker oftast det är jobbigt när de ska komma och känner mig nervös och spänd. Det går bättre när jag hälsar på dem. Det är ju alltid värre av någon anledning när människor kommer till mitt hem.

Idag har jag varit väldigt trött, antar att det är för allt som varit denna vecka. Blev medbjuden tidigare i veckan att följa med ut ikväll genom jobbet och jag ville verkligen följa.Tyvärr var minstingen inget fan av flaskan ännu så jag fick vackert stanna hemma. Synd! Hade varit perfekt läge för mig att följa med ut med jobbet dels för att jag inte gjort något på evigheter och dels för att det inte var längesedan jag var in där och hälsade på. Det gäller ju att smida medans järnet är varmt som de säger. Går det nu längre tid mellan gångerna jag träffar kollegorna är jag tillbaka på ruta ett. Det blir lika ångestladdat och jobbigt att ses trots att jag tycker om mina kollegor och vill träffa dem.

Goodnight sleep tight!