Tisdag och en ganska händelserik dag för en mammaledig. Skulle bege mig in till staden för efterkontrollen hos min barnmorska efter födelsen av vår andra dotter och vad tror ni händer ? Jag blir stoppad av polisen för första gången i mitt snart 29 åriga liv. Hjärtat klappade och jag blev mycket nervös, jag visste ju att jag inte gjort något men en polis är ju en mycket auktoritär person och bara det höjjer ju rädslan hos mig. Hur som helst så lyckades jag få fram mitt körkort och blåsa i alko mätaren, efter att blivit godkänd kunde jag pusta ut och köra vidare. Ångestnivå på en skala från 1 - 10 ? Hmm en stadig sjua.
Inte nog med detta dagen skulle visa sig bli värre. Uppe på barnmorskemottagningen kände jag mig mycket nervös inför vad som komma skulle. Detta trots att jag träffat min barnmorska som är jättetrevlig och go flera gånger men ett sådant här besök innebär ju att du är så utelämnad med något så privat som du bara kan bli. Slank in på toaletten innan det var tid för besöket och när jag kommer ut ser jag ett ansikte från förr. HJÄLP! Känner hur jag blir nervklen redan där av att se ett bekant ansikte, där i en fåtölj sitter en gammal klasskompis. Vi har följt varandra från lekis och upp till gymnasiet. Hon är en person jag tycker om men som jag inte träffat på länge och då går min sociala fobi på högvarv. Klarar mig från att rodna men känner "nervös svetten" rinna nedför min rygg och att det lackar i mitt ansikte. Vad konstigt det är att få en sådan reaktion för en person jag tycker om och inte är rädd för men ändå så händer det. Blir så trött att man ska behöva ha det på detta sätt, känns som jag ibland skulle vilja gömma mig för livet.
När det sedan var min tur och jag skulle in till barnmorskan kände jag mig inte särskilt fräsch som stått och svettats som en idiot ute i recpetionen vid mötet av min gamla kompis.
Besöket gick bra och mina svettningar upphörde sakta men säkert. Jag pratade om min sociala fobi med henne som jag berättat att jag har redan vid vårt första möte. Hon var snäll och förstående och sa några lugna ord om att alla har fobier, mer eller mindre jobbiga eller konstiga men att det inte är något man ska skämmas för. Hon rekommenderade mig en bok som heter Att välja glädje av Kaj Pollack som jag ska ta mig tid till att läsa. Nämnde också för henne att jag var kluven till frågan gällande medicinering för min fobi. Jag blev glad och lite smått peppad av hennes respons. Hon sade helt lugnt och naturligt: Varför inte livet är kort? Antar att hon meande att man ska göra det mesta av sin korta tid här på jorden och varför då slösa tiden med att må dåligt och att gå och vara rädd när man kanske inte behöver det, i alla fall inte ha det på den nivå det är idag.
Nu känner jag mig lugn här hemma i soffan och är vid ganska gott mod.
Ha det gott!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar