Den rubriken beskriver verkligen denna dag. Inte klokt att det är 3 juni redan och solen lyser med sin frånvaro...
Inga sociala otäckheter på schemat idag, har varit på gymet för första gången sedan vår andra dotter föddes i april. På gymmet är det nästan helt säkert att vistas utan att jag ska behöva konfronteras med personer jag har någon koppling till så ångest nivån var näst intill obefintlig när jag knatade in där :) Fördelen med att bo på annan ort än vad man kommer från för en person med social fobi är just denna att det är sällan du behöver möta människor du har någon koppling till. Trots att jag känner på detta viset att det är skönt att bo där jag bor så saknar jag ändå att ha en riktig nära väm på orten. En riktigt bra kompis du kan vara totalt avslappnad med och ringa till när som helst och höra om ni ska ta en promenad eller hitta på något.
Jag vet inte hur jag blev på detta vis... det har liksom sakta smygit sig på denna dumma urlöjliga svåra fobi som ibland tenderar att styra ens liv :( Jag är egentligen inte på detta vis jag har absolut inget att skämmas för. Min sambo var på en fest igår som vi var bjudna till båda två, egentligen ville jag följa men av flera anledningar tackade jag nej. En mängs obehagliga scenarior hade ju redan hunnits spelats upp i mitt huvud redan när vi fick inbjudan.
Man kan fundera på hur något som fobi lyckas rota sig så in i h hårt i oss människor? Jag kommer ihåg när vi fick vår första dotter hur det var på förlossningen och bb. Till och med då när man har så obeskrivlig smärta och sedan efteråt när det enda man borde kunna koncentrera sig på är det lilla underbara nyfödda livet så var fobin med mig. Jag tyckte det var jättejobbigt att behöva träffa så många nya människor både på förlossningen och bb.
Det här med att ha barn för en person med social fobi är på både gott och ont. Missförstå mig inte jag älskar mina döttrar mest av allt i hela världen. Dagislämningar, bvc-besök, uppmärksamhet vid födelser, flera födelsedagar då det kommer människor på besök, utvecklingssamtal m. m listan kan göras lång men ni förstår vad jag menar.
Är det någon där ute som har testat medicinering för social fobi? Snälla hör av er till mig och berätta om era erfarenheter.
När jag var mammaledig med vår första dotter gick jag och fick hjälp hos en psykolog och det hjälpte en hel del. När jag sedan skulle börja jobba igen var det så svårt att få ihop allt med tider och scheman så sakteliga ebbade mina besök hos min psykolog ut. Jag funderar starkt på att ringa och se om jag kan få börja komma igen nu när jag är mammaledig. Mammaledigheten är också på gott och ont, att inte ha något "vuxenliv" och bara vara hemma mestadelen utav tiden gör mig sämre tyvärr. Jag mår aningens bättre och kan hantera flera situationer när jag utsätts för dem dagligen. Jag funderar på att börja gå på kyrkis med den lille så fort det drar igång igen efter sommaren men det är ett ställe som skrämmer skiten ur mig tyvärr. Snälla mammor och snälla barn, vad finns det att vara rädd för? Eegentligen? Ingenting! Men min sjuka hjärna har bestämt sig för något annat, ett besök där är tyvärr pest pch pina för mig men jag ska dit för min dotters skull och efter kanske tre till fyra gånger där så börjar det lätta. Till alla med samma problem som mig - bit ihop och isolera er inte! Hur skrämmande och otäck en situatuion än må verka tror jag att det är viktigt att vi utsätter oss för dem för att kunna fungera något sånär normalt som människor.
Nu har jag tömt mig själv på tankar och funderingar för idag - oven n out :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar