Idag har min far varit här på besök och det mina damer och herrar hör inte till vanligheten. Under hela min uppväxt har jag många gånger blivit besviken på min far som först säger en sak och sedan inte infriar det som lovats/sagts. Även idag i vuxen ålder blev jag jätteglad att han faktiskt kom... han kom faktiskt. Min far har fått diagnos KOL. Sedan han fått det beskedet tycker jag han har blivit lite mjukare och mer intresserad av mig och sina barnbarn. När man får svart på vitt hur det ligger till blir den tid man har helt plötsligt så mycket mera värd och viktig. Det är så lätt att ta allt för givet här i livet och vi glömmer alltför ofta att ta vara på den helt vanliga vardagen och dess guldkorn.
Kan tyvärr inte alltid vara helt bekväm med att sitta mittemot min far vid köksbordet och samtala. Har inte berättat för honom om min ångest och kommer nog hellre aldrig göra.
När jag går på stan ibland brukar jag leka med tanken: Undrar om han har social fobi? Eller kanske hon? Hon där som ser så självsäker och cool ut kanske? Och så kan det mycket väl vara. Vi som lider av detta har nog lätt för att utmåla oss som udda typer som sticker ut och i våra huvuden får vi för oss att alla ska se att just vi är "konstiga". Det jag vill komma till är att vem som helst kan lida av ångest till och med de vi minst anar. Kanske även någon vi ser upp till på något vis som vi aldrig skulle kunna ana. Den inre stormen syns ju inte på utsidan. Det kanske vi borde ta till vara på?Tankens kraft är stark. Jag brukar i alla fall försöka tänka när jag är rädd på något min mor brukar säga till mig: Du ser ju så lugn och cool ut när du kommer. If I can look it, maybe I can bee it?
Over and out!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar