I lördags mådde jag mycket konstigt, det var som att jag var apatisk på något sätt. Jag varken ville eller orkade göra något och allt kändes totalt övermäktigt. Tack och lov var min sambo hemma och ledig! Jag låg i sängen nästan hela dagen, stundvis sovandes stundvis funderande på ditt och datt. Det var som att precis all enrgi runnit ur det fanns liksom inget alls kvar. Jag blev hastigt påmind om hur jag mådde när jag kraschade in i den berömda väggen tidigare i mitt liv.... och hua det lovar jag er det är en plats man aldrig vill hamna på igen eller ens önska ens värsta fiende.
Igår var lite energi tillbaka igen och det blev lite snickrande, ett besök hos vänner och en vända till gymet. Ganska skön söndag faktiskt. När jag var på gymet och nästan hunnit igenom min timme som jag brukar köra ringer telefonen. Det var min sambo. Genast tror ju jag att det hänt något med barnen när han låter smått desperat på telefonen. Till min lättnad var det inget med barnen utan det var en snusastrof! Med självömkande röst frågar han om jag har lång tid kvar att köra eller om jag kan tänka mig att komma hem? Varför? Han hade slut på snus och affären stängde om 10 min och paniken hördes i hans röst ( Vi har ganska lång bit att åka annars för att hitta något öppet ställe en söndag kväll). Snäll som jag är och för att få behålla husfriden begav jag mig hemåt så han hann till affären för att stilla sitt snusbehov.
Jag har bestämt mig för att ringa och fråga hälsocentralen om jag kan få komma till kuratorn och prata av mig lite igen. Jag gick för några år sedan och känner att det kanske behövs igen för att få lite hjälp på traven med min ångest.
Hoppas ni har en bra måndag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar