Japp det är jag... känns så i alla fall. Innan jag gick på min föräldraledighet så blev x antal personer uppsagda på min arbetsplats pga arbetsbrist. Övriga gänget fick gå omedelbums medan jag blev uppsagd till hösten 2013 eftersom jag hunnit gå på föräldraledighet. Finns det behov av folk till hösten så får jag jobba och finns det inte så får även jag gå som planerat. Hoppas jag inte rabblat detta här förr? Tror inte det iaf. Hade nästan varit skönare att veta att man kommer att få gå då hade jag kunnat satsa 100 % på något nytt, nu lever jag i någon konstig halv limbo känns det som. Hur som helt är jag rädd/orolig inför nästa vecka. Företaget jag jobbar på har ett avtal med en låt oss säga instans som ska hjälpa personer till nytt jobb eller eventuellt att starta eget. Typ som arbetsförmedlingen fast snällare ( man går om man vill och får hjälp ), ni fattar vad jag menar. Nästa vecka ska jag på mitt första möte med min handledare där, det är verkligen en situation som får mig att bli skakis, att trigga igång alla mina ångestknappar. Håll tummarna för mig så kommer rapport sedan hur saker och ting artade sig.
Idag knackade det på dörren här hemma, alla i familjen satt samlade vid köksbordet. Vi vrålade kom in i kör allihopa. Min mage knöt sig när jag hörde att det var en okänd röst i hallen. Nu var det bara Jehovas vittnen som var ute på tur ( inget illa om dem ) så vi sa tack men nej tack vänligt men bestämt. Att kroppen kan vara så snabb på att reagera? Ungefär som ett djur som anar någon typ av fara i faggorna.....
Nu ska jag gå och ägna lite tid med la familia, idag är det latus matlagus som gäller. Vi lägger matlagningen i vila till imorrn och ringer pizzerian istället :)
Ha en skön helg allihopa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar