Nya vänner i vuxen ålder.

Nu är det så där igen, long time no written. Hur som helst utsattes jag för en händelse idag som var lite jobbig för mig. Jag var på väg in i mataffären och hade stannat mitt i ingången vid en anslagstavla då jag möter en annan mamma som jag pratat lite smått med tidigare. Jag vet inte vad det var som gjorde det men jag kände att jag höll på börja rodna. Kanske för att jag har fått för mig att hon är väldigt duktig och därmed blir lite " över " mig eller det faktum att hon är gift med en karl från min hemort ( tycker verkligen inte om tanken på att någon kan veta något om mig eller vem jag är osv, varför vet jag inte ), men jag tycker hon verkar jättetrevlig och jag ville ju verkligen prata med henne. Jag valde att försöka acceptera känslan av att nu kanske jag kommer rodna och ignorerade det så gott det gick och vände upp blicken för att prata med henne. Då avvek känslan och jag blev nästan fri från nervositet. Skulle jättegärna vilja ha en till vän på den ort jag bor på och det känns som hon är en människa jag verkligen skulle kunna gilla.  Ja ja tiden får utvisa om det blir någon vänskap eller inte, vi har barn i samma ålder som har träffats och lekt lite tidigare så det kanske kan bli någon playdate framöver. Det är ju tyvärr verkligen svårt att skaffa sig nya nära vänner i vuxen ålder, man kan ju inte gärna gå fram och fråga ska vi va? som man gjorde när man var liten. Det kanske till och med är ännu svårare för oss med social fobi som har en snedvriden syn på oss själva om att ingen kommer tycka om oss och att de kommer tycka vi är konstiga......

I slutet av vårt snack så tyckte hon att det bara var att knacka på hemma hos dem om vi hade vägarna förbi. Vi får se om jag törs någon gång, känns läskigt.

Nu ska jag kika runt lite på nätet innan jag gör kväller. Jag hoppas ni alla har en fin helg!

Tomatröd.

Japp.... det var jag idag vid matbordet hos svärföräldrarna. Min äldsta dotter påbörjade ett utlägg och jag hörde redan i början vart det skulle sluta och jag började tokgarva och känna rodnanden komma. Barn är ju barn och de kan ju häva ur sig både det ena och det andra i tid och otid....Kommentaren löd: Pappa tycker mamma har en jättefin rumpa!  Man kan ju fundera vad dagis fröknarna får höra allt för tok av alla barn om dagarna. Kanske tur att vi inte vet allt de säger :)

Hoppas ni haft en bra helg. Nu tar vi nya tag inför ny vecka och nya möjligheter!

Besök.

Idag skulle vi få besök av en annan mamma och hennes barn vilket var mycket trevligt. Tyvärr var det inte helt ångestfritt innan de dök upp för min del. Märker hur jag blir stressad och väldigt lättretlig innan. Jag tycker inte om mig själv när jag blir så och speciellt inte när det går ut över mina barn, det är ju absolut inte deras fel att jag känner som jag gör. Det är den äldre som kan råka ut för att få något vresigt svar under mina dippar och det leder till att jag sedan får dåligt samvete. När våra gäster väl kom var det inga större problem, lite nervös i början men det släppte ganska snabbt.

Trevlig helg på er!

Är det möjligt att välja bort rädslan?

Nu händer inte mycket på någon front = minimal ångest. Det är ju jätteskönt men inte så bra för bloggen, det blir inte så mycket skrivet och jag har inte sånt stort behov av att få skriva av mig en massa obehag.

Jag har börjat följt ett tv program på 2:an som heter när livet vänder. Mycket intressant och sevärt! Dokumentär om olika människors livsöden, sorg, glädje med mera. Hur som helst så var det om en kvinna igår kväll som förlorat sin man, han hade cancer och avled till slut. Kvar blev hon ensam med barnen. Hon berättade att hon alltid varit rädd för mycket saker och att det var han som varit hennes klippa, den trygga som alltid hjälpte henne. Nu vet ju inte jag vad henner rädslor var men en sak som hon sa fastnade hos mig och har inte lämnat mina tankar. Det hon sa var: Jag väljer bort rädslan, jag väljer att inte vara rädd.

Kanske det är så?  Kan vi välja bort rädslan? Jag ska i alla fall försöka. Jag vill välja bort min rädsla, jag vill inte ha den i mitt liv. Jag vill kunna leva fullt ut utan att min hjärna ska styra mitt liv då och då. Det är jag och bara jag som bestämmer över mitt liv. Jag ska bli drottning över mitt inre, mitt rike. Det må ta år, men jag är inte den som ger mig utan en kamp.

Till alla er som kämpar: Ge inte upp, vägra att ge vika för er rädsla!

That´s it for 2day.

Energiläckage och pajjad middag...

På förmiddagen idag gjorde jag i ordning vår kvällsmat så det skulle gå snabbt när vi kom hem mot kvällen. Vågar väl påstå att jag är halvhyfsad i köket och har gjort stora framsteg sedan jag lämnade singel livet och blev sambo och sedan mamma....det är verkligen natt och dag på min matlagning och mina kunskaper. Dock blev det bara kattskit ikväll, det smakade rent utav äckligt tyckte jag. Vitlöken jag använt vad förmodligen boven i dramat och övermogen.

Igår hade jag ett mycket spännande möte med en hel del intressant snack. Jag var nog mer spänd inför mötet än vad jag trott med tanke på hur trött jag var när jag kom hem. Allt gick dock bra och personen jag träffade var mycket trevlig och vi hade en hel del likheter gällande vår fobi.

Idag har jag funderat en hel del över ditten och datten gällande social fobi. Fy f vilket energiläckage vi med detta "problem" har, tänk om vi kunde lära oss att kanalisera energin rätt. Det är ju så oerhört mycket kraft som lämnar oss helt i önödan. Energi åt förväntansångest, energi under tiden eventet/händelsen/situationen,energi att sedan älta i huvudet resultatet, hur gick det? hur uppfattades jag? borde jag ha reagerat annorlunda? sagt något annorluna? Ja ni fattar vart jag vill komma. Jag vet att om jag utsätts för något jag uppfattar som läskigt/hotande säg en torsdag och fredag två dagar på raken så tar det oftast mig hela helgen för att känna mig något sånär utvilad, helst vill jag bara sova hela lördagen och ta det lugnt på söndagen utan några större utsvävningar. Det skulle vara så skönt att få uppleva att vara "normal" dvs utan fobi en vecka och känna skillnaden för jag inbillar mig själv att den är rätt stor. Vad tror ni?

Samtalet igår flöt in på en vad jag tror är en rätt stor bov i dramat, skam. Att skämmas trots att man inte har något att skömmas för. Det är ju så dumt och det är vi väl medvetna om men ändå sitter man där och skäms för sig själv ungefär som att be om ursäkt för att man finns. En annan stor bidragande faktor som jag tror vi kan hitta hos de flesta av oss är låg självkänsla, näst intill obefintlig skulle jag vilja påstå. Undrar vad allt bottnar i? Taskig barndom? Gener? En enda upplevelse eller flera? En viss pesonlighets typ? Funderingarna är många men mina svar tyvärr få.

I lördags var jag på SPA med min mor och det var skönt att få lite egen tid utan ungar att passa upp på stup i kvarten. Nackdelen med mig nör jag är på spa är att det känns som jag tar hundra år på mig för att kunna slappna av under behandlingarna, men det är väl det där med närhet skulle jag kunna tippa på. Jobbigt när någon kommer innanför mina osynliga gränser, min egen lilla bubbla närmst min kropp.

Nu ska jag sluta lalla för det känns som det blev en hel del "flum" här idag men det är så skönt att bara låta det rinna ur fingrarna ibland.

Per aspera ad astra.

Butterflies...

In my belly, japp massa fjärilar som susar omkring därinne. Så känns det. När min sambo kommer hem ska jag möta honom i dörren för att bege mig in mot stan och träffa en människa jag aldrig mött förut som också har liknande problem/ångest.  Ska bli sjukt spännande! Håll tummarna att det går bra för mig.... det bör det göra.

Over and out

Roligt och spännande!

Måndagkväll igen, tycker jag nyss satt och tittade på det okända och nu sitter jag här igen och det har redan hunnit gå en vecka. Helt sjukt vad snabbt tiden bara rasar förbi.

Tror jag håller på få en mindre ålderskris då jag kommer på mig själv med att sitta och tänka på olika sätt att förnya mig själv på.... eller så är jag bara j less på mig själv, kan ju faktiskt vara så enkelt också. I övrigt så känner jag mig ganska stark och flyter bara med just nu. Jag tar de chanser som kommer med saker som jag tror stärker mig. Jag har nyligen upptäckt charmen med att springa från att använt crosstrainern ganska mycket på mina gympass har jag nu hittat mig till löpbanden och det är bara så roligt! Jag längtar tills nästa gång jag får åka till gymet och springa.

Kommande stora utmaning är att jag förmodligen ska träffa en person jag aldrig tidigare mött som också dras med ångest/fobi. Jag hoppas verkligen denna träff blir av, både för min skull och den andre personens. Det skulle vara guld värt att hitta någon som lever ett liv liknande mitt på många sätt, som förstår på ett djupare plan än vad t ex mina närmsta gör. De kan ju lyssna och försöka förstå men aldrig veta och känna på samma sätt. Att träffa en annan likasinnad måste ju vara en win win situation? Jag tror i alla fall det.

Trevlig kväll!