Butterflies...

In my belly, japp massa fjärilar som susar omkring därinne. Så känns det. När min sambo kommer hem ska jag möta honom i dörren för att bege mig in mot stan och träffa en människa jag aldrig mött förut som också har liknande problem/ångest.  Ska bli sjukt spännande! Håll tummarna att det går bra för mig.... det bör det göra.

Over and out

Roligt och spännande!

Måndagkväll igen, tycker jag nyss satt och tittade på det okända och nu sitter jag här igen och det har redan hunnit gå en vecka. Helt sjukt vad snabbt tiden bara rasar förbi.

Tror jag håller på få en mindre ålderskris då jag kommer på mig själv med att sitta och tänka på olika sätt att förnya mig själv på.... eller så är jag bara j less på mig själv, kan ju faktiskt vara så enkelt också. I övrigt så känner jag mig ganska stark och flyter bara med just nu. Jag tar de chanser som kommer med saker som jag tror stärker mig. Jag har nyligen upptäckt charmen med att springa från att använt crosstrainern ganska mycket på mina gympass har jag nu hittat mig till löpbanden och det är bara så roligt! Jag längtar tills nästa gång jag får åka till gymet och springa.

Kommande stora utmaning är att jag förmodligen ska träffa en person jag aldrig tidigare mött som också dras med ångest/fobi. Jag hoppas verkligen denna träff blir av, både för min skull och den andre personens. Det skulle vara guld värt att hitta någon som lever ett liv liknande mitt på många sätt, som förstår på ett djupare plan än vad t ex mina närmsta gör. De kan ju lyssna och försöka förstå men aldrig veta och känna på samma sätt. Att träffa en annan likasinnad måste ju vara en win win situation? Jag tror i alla fall det.

Trevlig kväll!

Mammahjärtat storknar av lycka och stolthet.

Ikväll blev det favvo i repris för mig. Jag satt på köksgolvet när minstingen tog några av sina första stapplande steg, stoltheten i mammahjärtat är offantlig och tårar av lycka rann nedför mina kinder. Exakt så hände med min stora tjej också med hennes första steg som hon så snällt väntat med att ta tills mamma kommit hem från jobbet så jag slapp missa den stora händelsen. Undrar vad jag gjort för att förtjäna att få två så fina barn? Någonting rätt i alla fall.

Ibland kan jag komma på mig själv med att fundera vad sjutton jag gjorde med all tid jag hade innan barnen? Fråga får man ju alltid, men om man får något svar det är en helt annan sak.Nu ska jag i alla fall ta vara på lite viktig tid för sömn, jag är som ett barn på det viset och behöver helst 8 timmar.

Natti natti sov sött

Shitscared och magpirr.

Igår var jag och familjen till ett köpcentrum i närheten för att äta lunch och strosa lite granna. Vi valde IKEA som lunchsställe, tur att min sambo är så om sig och kring sig för där känner jag mig verkligen illa till mods. Han beställer mat och fixar och donar och kommer med alla brickor på en slags vagn. Om jag skulle göra det skulle jag vara rädd att göra något "fel" ....rädd att missförstå något eller att inte se att vagnarna stod där eller tappa något eller ja ni fattar vart jag vill komma, jag skulle kunna nämna många fler olika otäcka scenarior som redan spelats upp i mitt sjuka huvud.  Massa folk, hög ljudnivå och tämligen stor risk att råka på någon som skulle vara jobbigt. Inne på köpcentrumet när jag går i rask takt med den lille i vagnen för att leta en bort tappad raggsocka får jag se en människa som ropar HEJ högt och tydligt. Jag tänkte först säga: ursäkta mig men jag tror du tagit fel på person men letar först febrilt i huvudet efter något slags igenkännande och där och då kom det, det var en kusin  ( som inte alls var sig lik) till min mor. Detta skulle kunnat blivit oerhört ångestladdat för mig om det t ex var en gammal kille, eller klasskompis eller dylikt. Igår gick det riktigt hyfsat det var en person jag inte anser vara "jobbig" att springa in i, blev lite varm men det gick över ganska fort.

Eftersom jag är like Jekyll och Hyde i min fobi har jag gjort något som skrämmer skiten ur mig! Jag vet ju inte hur saker och ting kommer arta sig på mitt jobb så jag har skickat in en ansökan för en helt annan tjänst åt ett annat företag. Jag kunde helt enkelt inte låta bli, det var för intressant för att inte våga göra det och det var väl själva f om min fobi skulle få stoppa mig att kanske hitta något som gör att jag växer och kanske blir lite lyckligare! Vem vet? Jag fick ett väldigt positivt svar ifrån dem så nu kommer jag vara nervklen ett bra tag framöver och skitskraj om jag kallas till en intervju....Tanken framkallar magpirr.

Nu ska jag gå och göra lite husliga sysslor innan min lillfis vaknar och det är dags för dagishämtning av min storfis.

Tjingeling!

Valentines day.

Idag har jag vart på kyrkis och peppar peppar det börjar nästan gå helt ångestfritt. Det brukar vara så med det mesta för mig om jag har gjort det några gånger ganska tätt brukar det lätta och gå bra. Blir förvånad varje gång jag stegar in där att det känns så varmt och välkomnande. Det kanske är så med platser som drivs i kyrkans regi. Nu är jag inte speciellt religiös av mig och vet inte riktigt vad jag ska tro på men människorna som jobbar där tycks ha funnit någon slags inre ro och glädje och det kanske " smittar " av sig på omgivningarna de rör sig i. Det är i varje fall en skön känsla att komma till deras lokaler.

Imorrn är jag barnfri och ska in till stan då min sambo är ledig. Det ska bli så skönt att få lite tid för mig själv. Först ska jag på ett möte och sedan om jag törs och det inte känns alltför läskigt tror jag att jag går in på jobbet och lunchar med dem.

I övrigt är det en ganska händelselös period, jag funderar mycket över livet, framtiden och relationer. Ibland kan jag längta efter att känna mig nykär men det är väl bara att inse att den känslan sällan infinner sig efter x antal år ihop. Nu ska jag slänga ihop en liten surprise tills min sambo kommer hem så här på alla hjärtans dag. Kanske ännu större anledning att överraska med något imorrn egentligen då vi har förlovningsdag men men jag kör på idag.

" Kärleken ser inte med ögonen utan med själen och är mästare i alla konster "

Fin alla hjärtans dag till er!

Lördag och välkommet besök.

Idag har min far varit här på besök och det mina damer och herrar hör inte till vanligheten. Under hela min uppväxt har jag många gånger blivit besviken på min far som först säger en sak och sedan inte infriar det som lovats/sagts. Även idag i vuxen ålder blev jag jätteglad att han faktiskt kom... han kom faktiskt. Min far har fått diagnos KOL. Sedan han fått det beskedet tycker jag han har blivit lite mjukare och mer intresserad av mig och sina barnbarn. När man får svart på vitt hur det ligger till blir den tid man har helt plötsligt så mycket mera värd och viktig. Det är så lätt att ta allt för givet här i livet och vi glömmer alltför ofta att ta vara på den helt vanliga vardagen och dess guldkorn.

Kan tyvärr inte alltid vara helt bekväm med att sitta mittemot min far vid köksbordet och samtala. Har inte berättat för honom om min ångest och kommer nog hellre aldrig göra.

När jag går på stan ibland brukar jag leka med tanken: Undrar om han har social fobi? Eller kanske hon? Hon där som ser så självsäker och cool ut kanske? Och så kan det mycket väl vara. Vi som lider av detta har nog lätt för att utmåla oss som udda typer som sticker ut och i våra huvuden får vi för oss att alla ska se att just vi är "konstiga". Det jag vill komma till är att vem som helst kan lida av ångest till och med de vi minst anar. Kanske även någon vi ser upp till på något vis som vi aldrig skulle kunna ana. Den inre stormen syns ju inte på utsidan. Det kanske vi borde ta till vara på?Tankens kraft är stark. Jag brukar i alla fall försöka tänka när jag är rädd på något min mor brukar säga till mig: Du ser ju så lugn och cool ut när du kommer. If I can look it, maybe I can bee it?

Over and out!

I did good.

Mmm så känns det, jag gjorde det bra idag. Besökte kyrkis med båda minatjejer och det gick väldigt väldigt bra. Nu var det väldigt lite folk där men ändå så känns det kul när något går så pass bra! :)

Imorrn kväll har ÅSS en middag i närheten av där jag bor. Igår försökte jag bestämma mig huruvida jag skulle deltaga eller ej, det visade sig inte vara det lättaste. Jag vacklade fram och tillbaka, ena stunden skulle jag gå och anmäla mig och ena stunden skulle jag stanna hemma. Till slut blev det så jobbigt att försöka bestämma mig och helt plötsligt var betänketiden slut, sista dag för anmälning var igår. Jag tror inte det var rädsla som gjorde det så svårt att komma till ett beslut, jag har varit så här på sistone vad gäller det mesta. Allt känns liksom som ett helt projekt att försöka ta mig i kragen och komma iväg på något. Jag har varit lite låg till och från på sistone med mycket tankar kring livet och det ena och det andra, det kanske är det som gör det? Tror min kära mor har snappat upp detta då hon ska vara så go och ta med mig på SPA!!! Ni anar inte vad skönt jag tycker det ska bli.

En kompis och jag har suttit och snackat en hel del idag på eftermiddagen, hon brukar också dippa och bli låg då och då. Det är så skönt att få prata av sig med någon som upplever något liknande. Vi bestämde att vi ska försöka ta oss iväg tillsammans på en föreläsning om KBT vilket kan bli mycket intressant.

Gokväll!