Never ever let My guard Down.....

Idag blev jag varse om att ångesten ligger i min kropp o lurar! Jag har känt mig så stark ett tag nu men idag blev det bakslag. Jag var på ett köpcentrum och hejjar lite lätt på en kvinna hemifrån ( där jag kommer från) ....so far so good! Sedan när vi rör oss mot kassorna springer vi förbi henne och hennes familj och hon börjar konversera, väldigt trevlig människa men ändock kände jag hur jag blev aningen obekväm och står där o rodnar :(  Nu kan jag ju grotta ner mig totalt i att analysera varför det blev som det blev, vad beror det på?  Ja ja bara att ta nya tag och inte låta detta bakslag sänka mig.

Skumt idag var att jag senare springer på en gammal klasskompis och då går det helt plötsligt jättebra! Känner mig som ett stort ?

Hoppas ni har det bra och att ni jobbar med er själva var dag! Styrkekramar

Långt mellan gångerna....

Långt mellan gångerna.....och jag är ledsen för det. Om det är någon som tittar in här då och då måste jag vara skit tråkig att följa just nu. Det är bara så mycket i mitt liv just nu och jag mår bättre. Jag fortsätter kämpa med att tankens kraft kan påverka och utsätter mig för situationer jag finner läskiga.
Vet ni vad? Det fungerar :)

Om ni träffar någon / har någon i er närhet som ni misstänker lider av samma sak för ni tycker er se det, hur skulle ni göra? Jag kan ju inte gärna fråga rätt ut och så visar det sig att jag har fel.... man kanske ska försöka hinta och råka nämna något som berör ämnet och hoppas en konversation tar fart...hmm tål att tänkas på.

Hoppas ni har det bra, kram från mig!

Roligt, tråkigt, pressande, skitsvårt, hyfsat.....

Som ni nog anar har jag mått riktigt bra ett tag eftersom det inte blivit mycket skrivet här men det beror också på att det varit så mycket ett tag nu, jag har varken haft orken eller tiden att sätta mig i lugn och ro med mina tankar och funderingar och skriva men idag kände jag att det var dags att knåpa ihop några rader. Som ni redan vet har jag ju börjat studera igen på äldre dar på både gott och ont, det är både roligt, tråkigt, pressande, skitsvårt, hyfsat, ja ni förstår det pendlar mellan himmel och jord. Jag vet varken ut eller in om detta passar mig eller inte, är detta något för mig? Tycker jag det är så pass roligt och intressant för att fortsätta? Svaret: Jag vet inte. Jag vet verkligen inte och det känns skitjobbigt.

Idag har jag klarat en av mina tidigare värre tester med bravur vilket känns bra. Jag var in på mitt gamla jobb utan problem. Kan ni tänka er? Utan problem! Ingen hjärtklappning, nervositet, ökad puls, rodnad eller ångest svettning.

Min sociala fobi är inte mitt problem i nuläget för på något mystiskt outgrundligt sätt verkar den för tillfället vara under kontroll ( tacka övre makter för detta) . I dagsläget har jag istället problem som jagat ikapp mig sen förr. För x antal år sedan blev ju jag vad många kallar utbränd, jag hade en utmattningsdepression. Nu under min korta skolgång har jag börjar fåt tillbaka trycket över bröstet och en klump i halsen och det blir svårt att andas. Summa summarum är väl att jag lägger för stor press på mig själv och stressar mig och resultatet blir alltså detta. Ska försöka bromsa innan det blir värre, jag vill verkligen inte dit igen då det var som värst. Det önskar jag ingen, att må så dåligt.

Hoppas ni mår bra och att ni kan hantera er vardag på bästa tänkbara sätt utifrån er alldeles egna situation. Sluta aldrig utmana er och låt inte fobin stoppa er från att leva!

Förändringens vind blåser....

I veckan som gått har jag börjat skolan igen, första dagen var jag väldigt nervös men jag påminner er alla tankens kraft är inte att underskatta! Några dagar innan pepprade jag mig själv med positiva affirmationer och övade mig på att lugna mig med tankens kraft och jag tror faktiskt det gav utdelning.

Härnäst som riktigt stor utmaning så fyller jag år snart, jämnt dessutom! Tror jag har någon slags ålders kris, klippte av mig håret o skaffade lugg hos frissan häromdagen. Som tur är blev det riktigt bra o det känns kul med förändring! Jag är inte speciellt förtjust i tanken på födelsedags firande men det går väl som det går, får peppra på med positiva affirmationer o hoppas på det bästa.

I det stora hela så känns livet helt ok just nu, kanske till och med lite spännande. Min träning har börjat ge resultat då jag väger mindre nu än innan barnen. Döm om min förvåning när jag kom i en gammal klänning som jag inte kunnat stängt i bak på något år :)

Hoppas ni har en spännande höst på g!

Sommar och sol och bloggen lider...

Hej på er!

Jag är kass, jag vet att det var LÄNGESEN jag skrev något. Men det är ju bra för min del ett tydligt tecken på att jag mår ganska bra och bevis på att jag njutit dagar på stranden då solen visat sig från sin bästa sida. Häromdagen tänkte jag att det där måste jag ta upp på bloggen och skriva om men nu kommer jag knappt ihåg vad det var, jo nu ploppa det upp när jag precis skulle sätta punkt efter min mening.

Jag var på det stora varuhuset med blå och gul skylt där vi handlar möbler till bra priser och äter köttbullar till ett riktigt bra pris, ni vet vilket. Jag sprang in där för att jag skulle köpa ramar med mått som inte verkar finnas någonstans förresten. På väg förbi restaurangen hör jag en bekant stämma som ropar Hola Senorita! ( En liten hälsningsfras jag och en av mina bästa kompisar kör med i telefonen). Hon var där med sin sambo barn och lite övrig släkt. Trots att det är en av de personer jag är mest bekväm med så var jag inte det där och då. Jag kände att rodnaden höll på att infinna sig och nervös svetten på ryggen kom som ett brev med posten och jag fick svårt att bara vara "vanlig och normal". Det var skönt när jag snackat färdigt med dem och fick gå därifrån i rask takt. Varför ska det behöva vara så här? Blir så sjukt trött på mig själv.

Den stora utmaningen nu för min del är att jag ska börja plugga igen på äldre dar...hjälp! Känner redan nu oro inför första dagen då jag säkerligen ska presentera mig själv inför klassen. Vill inte ens tänka på de muntliga redovisningar jag säkert kommer få genomlida halvt avsvimmad. Nej, så illa hoppas jag att det inte kommer att bli.

Jag hoppas ni som läser haft en behaglig sommar och att ni var och en gjort framsteg i er fobi även om det är babysteps. Minsta lilla ska vi stoppa in i plus banken i hjärnan som kan vara bra för oss med denna fobi att plocka fram någon dag då det kanske inte går som vi önskar.

Natti natti!

Rapport.

Här kommer en liten sammanställning av den passerade helgen. Den var som förväntat mycket rolig men också mycket prövande. Inga värre fadäser att rapportera .... ökad kroppstemp under en kort stund när jag hade jätte många människor omkring mig och risk att springa in i någon gammal bekant men det släppte efter en stund. Jag försökte släppa "upphakningen" på min kroppstemp och rädsla för att springa in i någon och bara befinna mig i nuet och faktiskt titta mig omkring.

Jag hann ju även med lite festligheter med tjejgänget vilket var jätteroligt, det är långt mellan gångerna som vi alla träffas och när vi väl gör det är det så roligt! Senare på kvällen blev det lite dans och jag träffade på en del gamla bekanta. Det gick bra, vilket det brukar göra när jag druckit något glas vin. Alkoholen tar bort ångesten och jag blir den person jag alltid skulle vilja vara, minus berusningen förstås.

Annars går livet sin gång och jag väntar på att min sambo äntligen ska få semester. Fantasin tryter om dagarna vad vi ska hitta på om det inte är badväder.

Hoppas ni har ledigt och njuter av det!

Off guard.

Hoppas midsommarhelgen flöt på bra för er alla. Jag har inget att ta upp angående helgen och det är ju ett tecken på att allt gick bra :)

Idag hände en grej som jag tyckte var jobbig, det blir så fel för mig om jag inte hunnit landa när jag nyss kommit till ett ställe och jag får uppmärksamhet snabbt. Jag for till gymmet för att köra ett pass och direkt i hallen innan jag ens hunnit bytt skor är det två personer som gratulerar mig för framgång i en viss fråga ( lite kryptiskt igen, sorry men så måste det vara ). Jag känner att jag blir nervös, rodnar och får svårt att hitta ord. Jag tror det är för att jag blir tagen så off guard om ni förstår vad jag menar, det uppstår någon slags konflikt i mitt huvud. Ett ställe där jag förväntar mig en sak och så händer något oförutsett som gör att jag får fokus på mig - då blir det jobbigt. Idag hade jag det svårt att kontrollera rodnaden, den levde sitt eget liv, tyvärr blir det ju bara värre när jag tänker att åhh nej nu rodnar jag då intensifieras den ju bara......Jag antar att ni känner igen er. Blir lite deppad när jag får bakslag men det är ju bara att fortsätta kämpa och ta nya tag.

Kommande helg ställs jag inför en av årets mest förhoppningsvis roligaste helg men också jobbigast ur ångest synpunkt. Jag ska till mina hemtrakter.... hua! Undrar varför det är så laddat? Jag har talat med mina kompisar som inte lider av social fobi och även de tycker att det är jobbigt att besöka orten de kommer ifrån, träffa gamla bekanta, gå in på den lokala mataffären med mera.

Ha det bra och njut av sol och värme!

Kryptiskt.

Det här kommer bli ett ganska kryptiskt inlägg eftersom jag inte vill röja min identitet. Jag har engagerat mig i en stor fråga som jag skrivit om förut och vi har faktiskt lyckats påverka till det positiva! Idag på ett ställe var det x antal gulliga människor som ville tacka mig för min insats, väldigt gulligt av dem! Jag fick en blomma och en massa kramar. Det gick ganska bra även om jag har svårt för kramandet men jag har blivit mycket bättre lär jag säga, kroppstempen var också tillfälligt hög. Dagens övning bestod alltså av uppmärksamhet som riktades mot mig av en mindre grupp människor och kramar. Jag som är så blödig blev såklart rörd till tårar.

För tillfället har jag fått en gnutta energi tillbaka så jag far runt huset och fixar med en hel del, lika bra att passa på medans järnet är varmt. Midsommar stundar och med den ångest för många av oss, jag ska tillbringa dagen med några av de människor jag känner mig minst orolig med och det känns skönt. Visserligen ska vi vara på ett ställe mitt på dagen där det kan vara trångt och jobbigt men det får gå för barnens skull. På kvällen ska vi bara grilla och spela något roligt spel hemma, alldeles lagomt midsommar nöje för min del.

Jag önskar er en fin midsommar!

Tillfällig verklighetsflykt.

Igår blev jag hastigt och lustigt bjuden in till stan på vinkväll med två av mina väninnor. Jag hade gått och funderat vad man skulle ta och hitta på till kvällen, jag kände för att göra något men hade samtidigt inte orken eller lusten att bjuda hem folk på middag. Detta var perfekt! Kollade med min sambo om det var ok att jag for iväg med så kort varsel, snäll som han är var det ju inga problem. Jag tänkte innan jag for att det ofta är de gångerna som är helt oplanerade som brukar bli riktigt roliga. När jag satt på bussen in till stan började det dåliga samvetet gnaga i mig, varför vet jag inte riktigt....blir liksom alltid så mer eller mindre när jag åker ifrån familjen. Men jag måste ju få vara bara jag ibland också, få en liten tidsbubbla för mig själv att andas i.

Kvällen blev kanon med mycket snack, skratt, gråt, vin och amatörsterapi hit och dit emellan oss. Tiden rann iväg fort som den gör när man har roligt. Vi bestämde oss för att gå ut och dansa som vi inte gjort på hundra år. Sagt och gjort så drog vi till stället dit vi alltid brukade gå när vi var lite yngre och ute i svängen oftare. Där på ett supertrångt, svettigt dansgolv med musiken dånandes ur högtalarna är jag för en stund en tjej i 20 års åldern igen som inte har några krav på sig eller ansvar för familj och allt vad det innebär, där och då är jag om ens för en liten stund helt fri. Detta mina damer och herrar var en mycket välbehövlig tillfällig verklighetsflykt.

Nu på kvällen har jag avklarat ett gym pass och det gick över förväntan med tanke på den vinkonsumtion som ägde rum igår kväll. Tidigare idag har jag varit på en marknad med min familj och sedan en loppis där jag gjorde ett tokfynd, är så himla nöjd! Ska åka och hämta min nya ögonsten imorgon.

Sov gott allesammans, hoppas ni har en fin helg!

Skakad och berörd.

Är det inte så hon sjunger? Nanne Grönvall i någon låt... jag är förlorad och förförd skakad och berörd.... hjärtat slår så hårt och jag faller mer och mer.

Jag läste något jag inte hade önskat hänt. Jag fick reda på något som gjorde mig skakad och berörd. Vart var jag? Varför glider människor ifrån varandra? Jag sitter här vid köksbordet och önskar att jag hade vart där och kunnat hjälpt min vän, eller att jag åtminstone gjort något för henne i hennes långa oändliga kanske aldrig tar ett slut vandring tillbaka till vad vi kallar "vanliga" livet.

Vardagslunken hör hemma knallar på och det händer inte mycket. Min fobi är hanterbar för tillfället men det kommer dagar då jag är låg och har sämre motståndskraft. Jag var ut och åt med en tjej som lider av samma åkomma och vi snackade av oss lite. Det mötet gick bra som det brukar göra när jag vet att jag ska träffa någon som har samma problem. Just nu skulle jag nog vilja fly livet en stund... jag kommer på mig själv med att fantisera mig bort till stränder långt borta. Visst är det konstigt hur en doft kan förflytta en i både tid och rum? Både konstigt men ack så härligt ibland.

Jag försöker hålla mig flytande och fungerande, har haft lite tryck över bröstet och svårt att andas ibland . Tror det beror på min inre stress gällande framtiden just nu, jag har ingen aning om hur det blir till hösten. Prognosen på mitt jobb ser inte lovande ut, de jobb jag sökt har tyvärr inte gett något men en plats på en utbildning jag sökt har jag i alla fall. Jag har tackat ja så jag antar att jag ska gå den... eller? Om någon bara kunde kliva in i mitt liv och styra upp...tala om för mig det här passar dig, gör så här och så här så blir det bra.

Mina tankar går till min vän ikväll. Om du läser så hoppas jag du kommer ihåg: Per aspera ad astra!

Kram till dig min vän

Rapport efter helgen.

Här kommer en liten rapport efter helgen med besök till my hometown.....
Överlag så gick det väldigt bra. Jag utsattes inte för eldprovet att gå in på den lokala mataffären, jag behövde helt enkelt inte ha något därifrån och glad var jag för det. Jag och min familj var på besök i tre dagar, jag och ungarna och deras mormor tog en promenix en utav dagarna. Till en början kände jag obehag ju närmre torget vi kom och ju fler människor jag såg, nervössvetten kom och hjärnan tänkte flykt. Efter en stund släppte olust känslorna och det började gå ganska bra istället. På kvällarna var jag ute och promenerade själv efter att småmonstren somnat och det var helt ok, lite orolig att stöta på någon gammal bekant men det klarade jag mig ifrån.

Igår eftermiddag tillbringades dagen med min sambos släkt istället då en utav hans systerdöttrar konfirmerat sig = stort kalas och en j massa folk. Gick hyfsat blev lite röd i ansiktet en gång men det får man väl ta, jag får försöka tänka att det gick ju ganska bra ändå och att det kanske går ännu bättre nästa gång. Jag tänkte på den stackars konfirmanden igår när hon stod och öppnade sina presenter inför allihopa som var där för att uppvakta henne. Inte något jag skulle gilla att stå i blickfånget för alla och tala om vem varje paket kom ifrån osv.....

Trevlig start på veckan!

Kort.

Idag fick vi besök, inte ett oväntat utan ett väntat.... men jag blir så trött på mig själv! Jag går och spänner mig och blir nervös trots att det är en person jag känner och tycker om. Jag blir lättretlig och snäsig och jag vill inte vara så, jag vill tycka att det bara är roligt att få besök och inte det minsta ångestladdat.

Tror jag kan avsluta med kort slut idag istället för klart slut.

Avis på Harry Potter.....

Maj är äntligen här och vårsolens sköna strålar! Tur är väl det för mörka långa vintrar i detta kalla land är inte att leka med det ska gudarna veta.....Sakta känner man energin rinna tillbaka i kroppen och lusten att ta sig an saker återvänder med ljuset :)

I mitten/slutet på denna vecka ska jag bege mig mot mina hemtrakter, vi ska hjälpa min mamma och hennes man med en sak på huset som min sambo är duktig på. Vi tänkte övernatta där några nätter hela familjen. Jag bävar om jag behöver gå in på den lokala mataffären under min vistelse på orten, det är just nu den största prövning jag kan tänka mig. Mycket gör jag och mycket tvingar jag mig till att göra men just det sitter j hårt inne.  Förut fanns två affärer och jag valde alltid den med minst risk att springa in i någon man känner igen/som känner igen mig. Nu har den stängt och då lämnas jag utan alternativ och tvingas konfrontera en av mina största ångest/rädsla trigger sak att göra. Kanske jag ska bunkra upp innan vi åker så det är så liten liten chans som möjligt att jag ska lära gå in där....eller så ska jag vara duktig och tvinga mig själv med allt vad det innebär. Tänk vad skönt om man hade en sådan där osynlighets cape som Harry Potter har första gången man går in, då skulle man ju kunna ta några prövovarv och se hur det går.....

Njut av vårsolen!

Håll alla tummar och tår för mig!

Måndagkväll. Jag har ju tidigare skrivit att jag har lite oklart vad gäller jobb till hösten då min föräldraledighet är slut, jag söker därför en del intressanta jobb. Alla jobb jag sökt skrämmer skiten ur mig på ett eller annat sätt, men man ska ju aldrig sluta utmana sig själv. Jag håller tummar och tår så hårt för ett utav dem, jag tror det skulle passa mig som handen i handsken!

Det har varit lite mycket nu på slutet på flera plan och det kommer efter nu känner jag. Jag är extra känslig eftersom jag kraschade för några år sedan i vad en del kallar för att " gå in i väggen " jag skulle nog vilja säga totalt jävla slut och dränerad på all energi och livsvilja/ utmattnings depression. Hur som helst gäller det att jag lyssnar till min kropp, känner så väl igen tecknen som kommer med lättretlighet och snäsighet, tryck över bröstet med mera. När detta kommer är det också lätt att jag blir sämre i min ångest, det går liksom hand i hand. Klarade dock besöket på den lokala mataffären bra idag, ångestnivå från 1 - 10 skulle nog bli en 2 så det var bra och skönt.

Nu tycker ni väl att jag trökar och velar men jag funderar fram och tillbaka kring att medicinera eller inte? Jag tycket verkligen det är jättesvårt!

Fler kommentarer efterlyses här på bloggen, jag älskar ju kommentarer både ris och ros är välkommet! Kom igen skriv till mig!

Hoppas ni får en fin vecka, jag tror inte jag har något speciellt läskigt denna vecka och det känns skönt. Ett mycket välbehövligt andrum efter mycket prövningar på slutet.

Kram till er alla.

Det kliar i fingrarna och allt vill ut..... men...

Det är så mycket jag skulle vilja skriva nu, det händer verkligen mycket som skrämmer skiten ur mig! Men jag kan inte till mitt stora förtret....det skulle vara lätt att lista ut vem jag är om "fel" person kollar min blogg. Frestelsen är så stor men jag står emot för att undvika att min faktiska identitet kommer fram. Jag har involverat mig själv i något ganska stort som gör att jag kan komma att prövas om och om igen under ganska lång tid. Det jag kan skriva är att jag utsatt mig själv för något väldigt läskigt idag som tyvärr utlöste "nervössvetten". Tur att jag hade jacka så att det inte syntes, jag blev så nervklen att jag fick byta tröja när jag kom hem för den jag hade på mig var fuktig på ryggen.

Jag googlade lite häromdagen och sökte på social fobi och bloggar och det finns en hel del, tyvärr tyckte jag att en del var rent deprimerande. Men det är väl så ångest är när den visar sitt värsta ansikte.... svart, kall och hård. Jag blir glad om min blogg kan hjälpa människor om så bara några få. Kanske den kan peppa någon som ser att jag gör saker trots att jag är skitskraj ibland, man kan vägra sin fobi att kontrollera ens liv. Det är absolut inte lätt och det är en kamp, men jag vägrar sitta ensam inne i mitt hus och inte leva mitt liv.

Dröm om morgondagen
Minns gårdagen
Lev idag

Kram på er och fortsätt kämpa!

Skör men ändå inte....

Igår gjorde jag något stort, något riktigt STORT! Jag satt tillsammans med fyra kompisar och drack lite vin. Ni kanske tror det var vinet som talade men tro mig jag var inte berusad och visste vad det var jag gjorde. Jag berättade, jag sa som det var. När jag berättade så brände tårarna bakom mina ögonlock och ville fram. Jag berättade för fyra av mina vänner att jag har social fobi. Mycket skrämande men ändå som en lättnad, det var skönt att få säga det, det lossnade en stenbit ur den klump som finns inuti. Jag fick mycket positiv respons, de tog det verkligen bra och tyckte jag var så strong som valde att berätta och de kom med frågor och funderingar som de hade. En kunde koppla ihop varför jag reagerat som jag gjort på olika sammanhang under vår gymnasietid och det var också skönt att höra, mycket av mitt förflutna har jag stoppat undan i glömskans fack. I min sociala fobi är jag för tillfället starkare, jag väljer att den inte ska styra mig och mitt liv. Ändock är det en kamp till och från, ibland vareviga dag.

Skör är jag vad gäller min stressnivå, jag har väldigt mycket kring mig just nu och i almanackan är det något uppskrivet varje dag, ibland flera saker samma dag som avlöser varandra med en halvtimme emellan. Mycket planering krävs för ditten och datten och för ett kontrollfreak som jag slukar det mycket av min energi. Jag som tidigare kraschat i stress måste vara jättenoga med att lyssna till min kropp. Ibland är det väldigt svårt, speciellt när jag tycker att jag känt mig hyfsat bra under en lång period. Häromdagen kom trycket över bröstet tillbaka och det är ett tydligt kvitto på att jag måste ta det lite lugnare. Vi alla vet ju att om stressnivån ökar brukar ångesten komma hand i hand med den, som ett ovälkommet brev på posten.

Jag hoppas ni haft en trevlig helg! Kram på er!

Greasy face deluxe.

Ja är det inte typiskt? Precis när jag smetat in hela mitt nylle med babyolja så knackar det på dörren idag..... Då kanske ni undrar varför i hela världen jag smetat in mig med olja? Jo för att jag var som en reptil igår som ömsade skinn...

Hursomhelst så var det en jättetrevlig granne och hennes son som knackade på för hon skulle höra om jag ville kolla igenom lite kläder efter hennes tjej innan hon donerade iväg dem. Jag bjöd in dem på tårta  som var kvar efter ettårskalas häromdagen. Trots världens mest greasy face så gick det bra! Det gick bra! Kan ni fatta? Lite nervositet kanske jag kände av men inte nämnvärt. Nu klappar jag mig själv på axeln och stoppar detta i bra att ha banken de dagar man inte mår så bra. Efter vi suttit och fikat en stund knackar det på dörren igen och det är ytterligare en mamma som jag börjat småprata lite med som ville diskutera ett ärende gällande barnomsorg här på orten där vi bor. Åter igen förklarade jag varför jag såg ut som en fet lax i nyllet :)  Och kan ni tänka er? Det hela gick bra, två bekantskaper som är väldigt nya för mig och jag kände mig ganska bekväm mesta delen utav tiden och lite, lite nervositet men just ingen att tala om. SKÖNT!

Häromdagen var det dags för kalas och som ni vet är inte detta min favorit syssla men a parent has to do what a parent has to do! För barnens skull gör jag allt som skrämmer mig och utsätter mig för saker jag kanske egentligen inte vill eller undviker normalt. Efter kalasandet var jag helt slut, förmodligen förväntansångesten som var boven till det hela. Barnen hade roligt och födelsedagsbarnet tyckte det var intressant med sina första födelsedagspaket och sin allra egna tårta som hon fick äta på egen hand. Mycket hamnade i håret och på golvet men min lilla tjej var nöjd!

Over n out

Vardag.

På bloggfronten intet nytt igen.....sorry men det händer inget spännande just nu. Zipp, nada, noll!
Ingen ångest eller oro och inget särskilt jätteläskigt att våndas inför och jag mår ganska bra för tillfället. Det enda som är på g är att minstingens ettårskalas närmar sig med stormsteg men jag orkar inte oroa mig och det är så skönt. Det blir som det blir och det är inget jag kan göra åt det.

Vad brukar andra blogga om när det är idétorka? Hoppas ni har en skön helg i alla fall. ÅSS tipsade om att det var tid att söka medel från Grapes fond nu om det är någon som är sugen. Kan vara värt fundera över.

Ha det bra!

Nöjd med mig själv!

Idag har jag gjort något som jag vanligtvis mår mycket dåligt utav och har världens ångest inför. Jag har ansökt om en utbildning som jag är väldigt intresserad av att gå och blev kallad till intervju. Intervjun var på förmiddagen idag och jag hade intrycket av att det bara var jag och han som skulle intervjua mig som skulle ses, så var inte fallet. Väl på plats visade det sig vara ett konferensrum och vi var hela 10 stycken där. Det var skolsittning så jag valde att sätta mig på främre raden ganska långt åt vänster. Vi fick en  massa information men var och en fick också svara på frågor om varför man tror sig passa denna utbildning, vem man är, vad man gjort tidigare med mera.....HUA! Sådant här brukar vanligtvis sätta skräck i mig men hopp om min förvåning det gick bra! Det kändes jättebra att vara så väl förberedd som jag var eftersom jag trott att jag skulle på en intervju med bara en person och att intervjun skulle likna en anställningsintervju bara det att denna skulle handla om utbildning. Jag vet inte varför om det var att jag satt längst ut på hörnet och hade alla antingen till höger om mig eller på raden bakom, det gick jättebra! Mina svar kom fort och de var bra också, ingen tillstymmelse till rodnad eller hack i talet. Kanske är jag starkare? Kanske har jag kommit längre i kampen mot min fobi? Vad vet man? Jag ska absolut inte ropa hej än, imorgon kan jag vara tillbaka på ruta ett.

Jag kommer ihåg när jag gick i gymnasiet, jag brukade vara så nervös inför de muntliga redovisningarna att det kändes som jag hellre skulle vilja gå och spy. I undersökningar som gjorts har det visat sig att tala inför en stor grupp/församling väcker mer ångest hos oss än vad ett besked om en dödlig sjukdom gör. Visst är det sjukt? Vad vriden våra sinnen är och att ångest att tala inför grupp kan vara så djupt rotat hos oss.

Jag är nöjd med min prestation på mötet idag och ska försöka bevara detta färskt i minnesbanken att plocka fram de dagar då det går/känns mindre bra.

Trevlig torsdagskväll!

För nära.

Det är helt sjukt vad fort tiden går, redan den 1 april. Jag hänger inte riktigt med känns det som. Idag har jag utsatts för en prövning. Jag och familjen var på en större ort i en leksaksaffär då jag helt plötsligt får se en kollega och hennes familj komma mot mig. Till en början ville jag helst bara försvinna och jag kände hur obekväm jag blev och rodnaden började komma. Sen försökte jag vända min tankar och det blev bättre, mycket bättre och jag lyckades  lugna mig och jag tror i alla fall inte att jag var något röd.

I helgen har vi haft barnvakt någon timme så vi kunde åka på dans och det gick bra förutom en sak som jag tyckte var väldigt jobbig. Medans min sambo var iväg och talade men någon gammal kompis på andra sidan av lokalen kommer en annan bekant till min sambo och sätter sig ner för att prata med mig. So far so good, bara det att han sätter sig väldigt nära så att hans ben snuddar vid mitt under bordet och det var inget som uppskattades utav mig. Jag tyckte det hela var väldigt jobbigt och jag hade svårt att bedöma om han bara ville vara sällskaplig för att han trodde att jag kände mig ensam eller om han faktiskt satt sig så nära av någon annan anledning. Hursomhelst så ville jag bara att han skulle hoppa iväg minst en meter med sig själv och sin stol.


Hoppas ni haft en trevlig ångestfri påsk!